Aftonbladet – 16 april 1850, sida 3

Ta so AT EE Fa OT Ma I SR ar PR TR RR AR TN hafda ljusa utanrock och sin hatt, innan han ångrade att han lemnat brodren, som icke velat medfölje, ensam qvar. Han fattade derföre sin mössa och sprang åter till källaren, der brodren var qvar ännu ordvexlande med Boisman. Sedan han då ännu en gång uppmanat brodren att medfölja och sagt: går icke du, så går jag, hade han också verkligen begifvit sig å väg, men kommen till den dörr, derigenom Grönbeck skulle gå ut, sett denne sträcka ut foten, hvarföre han trodde att hän velat sparka honom. Han hade då sträckt ut handen för att skjuta honom ifrån sig, hvarvid Grönbeck fallit framstupa och möjligen erhållit de skador, hvaröfver han beklagade sig. Något agg bade Carl Reif icke hyst till Grönbeck för den omtalade vedaffåren; de hade varit bekanta och goda vänner i fyfa år. Protonotarien Herwan anmärkte att det var omöjligt att Grönbeck genom fallet kunnat erhålla dessa skador, då han verkligen fallit baklänges, samt anförde att Carl Reif för öfrigt på söder var känd som en vildsint våldsverkare, hvilken förut varit verksam i sådana uppträden och att han ännu för närvarande skall vid Svartlösa häradsrätt stå under tilltal för ett annat groft våld mot person. Sedan protokollet, somr innefattade detta, i går blifvit justeradt och godkändt, uppropades vittnena. De voro sju, som mnärvarit vid uppträdet på källaren London, och tre som skulle hafva hört Reif förut vid vedaffären fålla hotelser mot Grönbeck. Innan dessa afhördes framställde likväl ordföranden några frågor till Reif om orsaken till hans omklädnad etc., hvilka han besvarade i enlighet med hvad som innefattas uti hans berättelse. Vittnena äro följande: . Handelsbokhållaren Ölund, som berättar att sedan han i sällskap med Grönbeck inkommit på källaren och tagit plats i ett rum innanför skänkrummet, kade straxt derefier bröderna Reif också inkommit och satt sig vid ett annat berd. Carl Reif hade genast börjat med uttrycken: Jag tror det är Grönbeck, och då Grönbeck icke härpå svarat, bade han tillagt: År du Grönbeck, så är du en fähbund! Derefter hade ordvexlirg dem emellan uppstått och Reif mot Grönbeck utfarit i flera oqvädinsord. Närvarande gäster hade då frågat källarmästaren Boisman, om han tillät att gäster blefve sålunda öfverfallna, hvarefter denne förehållit Reif hans oskickliga uppförande. Båda bröderna gingo då uti skänkrummet, der hr Boisman ytterligare fortsatte att göra föreställningar. Victor Reif hade då tagit parti af sin bror och Carl Reif hade vecklat upp rockärmarne samt hotat: Här skall blod rinna innan jag går, det må kosta hvad det vill Derjemte hade han hållit en snusdosa af hvit metall i knutna handen under det han gick upp och ned i rummet under häftiga åtbörder. Grönbeck, som satt i inre rummet, hade uppmanat vittnet att icke bry sig om saken, utan skulle de söka komma ut, tilläggande EBrönbeck: jag vill icke hafva något med Calle Reif att göra. De hade också gått en bakväg, Grönbeck först och vittnet strax efter Honom, men då Grönbeck skulle taga första steget på en låg trappa, som leder ned på gården, erhöll han oväntadt ett våldsamt slag i ansigtet af Carl. Reif, somundanstuckit sig utanför vid sidan af dörrposten och i detsamma utropäde: det skall du ha din fähund! Grönbeck föll genast baklänges utan att säga ett ord, och vittnet sprang efter hjelp först till köksdörren och ropade efter ljus och lykta, och sedan till den straxt bredvid belägna källardörren, för att få någon att biträda vid Grönbecks inbärande. Sedan detta: också med tillbjelp af en annan blifvit verkställdt, kom Carl Reif, :som nu var klädd i mörk rock och mössa, ehuru han i början haft ljus rock och: hatt, genast åter in i källarrummet. På fråga af ordföranden upplyste: vittnet vidare, att Carl Reil stått till höger om den dörr, hvarigenom vittnet och Grönbeck skulle gå ut, samt att han Vid sin återkomst var betydligt spakare och tamare ån förut. Den tilltalade förnekade helt och. hållet sannfärdigheten a vittnets utsago. Källarmästaren Boisman, som derefter hördes, berättade: -ått han hört Reif och Grönbeck ordvexla och sökt afstyra Reifs ofog och, då denne yttrat att) han skulle sparka Grönbeck, häde vittnet gåttemel-1 lan och sagt att det åtminstone icke skulle ske på Boismans källare. Då vittnet gjort föreställningar till bröderna Reif, hade Carl Reif aflägsnat sig, men omklädd genast efter några minuter återkommit och fortsatt sitt förra uppförande, samt hotat, att blod skulle rinnal inzan.ban gick; Då Grönbeck och vittnet Ölund aflägsnat sig bakvägen, hade Carl Reif genast lemnat källarrummet, och när vittnet strax derefter befann sig i förstugan för att efterse en lykta, som af vinden blifvit utsläckt, bade han från den dörr, der Grönbeck skolat gå ut på gården, hört Reifs röst utropa: det skall du ha, din fähund! hvarefter hanl förnummit ett ljud, som om en kropp fallit i golfvet, och Ölund börjat ropa på hjelp under yttrande att Grönbeck låg slagen i förstugan Sedan Grönbeck blifvit inburen hade Reif mycket blek och förvirrad genast inkommit, då Boisman yttrat till horom: Det har du gjort och det är ganska svinaktigt! Reif hade likväl nekat och sagt att han varit ute för ett naturligt behofs skull, hvilket Boisman så mycket mera kunde intyga vara osannt, som han strax derefter verkligen behöft gå ut för ett sådant indamål. Reif bestred vittnets utsago. : Färgaregesällen Eriksson; som efter Grönbeck, men före Reif med färgaregesällen Graffman inkommit på källaren, hade hört Reif säga till Grönbeck: bär du Grönbeck, så är du en fähuad, och berätjade föröfrigt i likhet med de förut afhörda vittnena om förloppet derefter. Vittnet hade då Ölund ropat på hjelp skyndat ut och insläpat Grönbeck, som varit utan sansning. När derefter Reifinkom var han blek och mindre vild, men nekade till gerningen, då Boisman utryckte sin förmodan derom. Då det blef fråga om att Reif skulle hafva tilldelat Grönbeck slaget med en portnyckel, hade han dertill nekat, men upptasit en kammarnyckel och sagt: ja, nog har jag en Portnyckel, men hvem är väl det, som går ut utan Dortnyckel ? Färgaregesällen Graffman öfverensstämde med Eriksson. .. Handelsbetjenten Broman berättade, att Reif pgick på och grälade utaf tusan hakar, och intygade för öfrigt detsamma som de öfriga vittnena om Reifs omklädning och hotelser att blod skulle rinna, att han gått ut i detsamma hen sett Grönbeck aflägsna sig etc. samt sade att Boisman yttrat till Reif: det här har du gjort och det är bofaktigt. Förgaregesällen Zundberg öfverensstämde med vittnet Broman och berättade att Erikssen utlåtit sig: det är förbännadt svinaktigt gjort; hvem har gjort det? — Boisman hade då infallit: Det är ingen annan än du Reif som gjort det.n F. d. tulluppsyningsmannen Sundström hörde icke hvad som passerade under ordvexlingep, men Er anta da lika mad da förra rörande aomhytet af klä