RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Förhandlingen den 12 April. vid cellfängelset i målet angående våldet mot Anders An: dersson vid Gångsätra å Lidingön. Som vanligt har domstolen börjat sin sittning kl. 40. ä Anders Anderssons enka, kronolänsman Dahlqvist såsom aktor, häktade arendatorn Jöngren, med sitt rättegångsbiträde auditören Ehrenpool, och äfven häktade gardisten Rundqvist med sqvadronsfullmäktig fanjunkare Appelbom samt doktor Brandelius äro tillstädes, men notarien Franz Sjöberg, enkans rättegångsbiträde, instärder sig först längre fram på förmiddagen, då rteden vittnesförhören börjat. Hr justitiekansleren har infunnit sig redan innan målet påropas. Sedan protokollet för föregående rättegångstillfället blifvit justeradt och lemnadt utan anmärkningar, begär hr Ehrenpool att få till doktor Brandelius fråga ytterligare framställd angående såren å Anderssons hufvud och huru de kunde hafva uppkommit. Då hr Brandelius yttrat, att om såren, som möjligt kunnat vara, hade blifvit tillfogade med Jöngrens klackjern, så måste Rundqvist hafva hört smällen deraf, så förmodar hr Ehrenpool att detta förutsätter att slagen af klacken skulle hafva varit mycket häftiga. Doktor Brandelius bejakar detta, och tillägger att om dessa sår skulle hafva blifvit tillfogade genom sparkningar, så måste det hafva varit med en grof becksömsstöfvel med tjocka sulor, som möjligen kunnat sålunda verka mot den hårda hufvudskålen. Ordföranden uppmanar de tilltalade att betänka sig och icke längre vidhålla de uppgifter, som de icke visste vara sannfärdiga. Han vänder sig serskildt till Jöngren, påminner honom, att han, som en man, hvilken vill anses tillhöra de bildade klasserna, icke borde längre fortfara att söka undandraga sig ansvar och hvälfva det på Rundqvist, som för Jöngrens Skull: oci af nit för hans bästa kommit i denna olycka; -han upprepar de medgifvanden och erkännanden, som Jöngren redan gjort, påminner honom, att han var i en så uppretad sinnesstämning, att det lätt kunnat undgå att fästa sig i hans minne, huru han sparkat Anders Andersson, attydet dessutom var mörkt, så att han icke så noga kunde 82 hvarest sparkarne träffat och förklarar för honom, hurusom det skulle låta mera troligt