(Införes på begäran.) Reklamation mdt herr doktor Wieselgren. Uti 5:te delen af Sveriges Sköna Litteratur af d: Wieselgren läses följande (p. 630): C. v. Rosensteinyttråde,: då han satte sig pi Lehnbergs stol i svenska akademien, näst efter J pA. Lindblom 4820, i.den rena akademismens elo quence: Vördade man!..... Om det rum jag i svenske pkyrkan innehar skall lemna mitt namn åt dess häf. der, må de äfven intyga, att jag aldrig träder ir puti helgedomen, utan att genom hjertats trogna förböner nedkalla himmelens välsignelse och skydd vöfver dina dagar. (Talet är stäldt till den rafsomnader? !) Hr Wieselgren vill här med sina utropsoch frågetecken samt sina med kursif stil utmärkta ord fästa sin läsares uppmärksamhet på det olämpliga eller löjliga i att nedkalla himmelens välsignelse öfver en aflidens dagar. — Vi bedje honom ånyo genomläsa denna af djup sonlig vördnad och tacksamhet utmärkta del af erkebiskop Vv. Rosensteins tal (Sv. Acad. Handl. 9 del. s, 182), och ban skall, så vida han ej frånsäger sig all urskilningsförmåga, häpna vid sitt gjorda misstag. Dessa ord äro nemligen ställda, ej till den hädangångne erkebiskop Lindblom, utan direkte till akademiens då lefvande, vid dess offentliga sammankomst derjemte närvarande sekreterare, Nils von Rosenstein, talarens. köttslige morbroder och fosterfader. Man måste vara i författareifver alldeles förbärdad, för att kunna, på sätt här skett, blindt föra sina läsare bakom ljuset. Hvad hr Wieselgren här anfört bevarar således sitt rum i hans Sköna Litteratur, ej såsom ett bevis på något C. v. Rosenstein eget skrifsätt, utan som en profbit på herr doktorns egen ovarsamhet vid redaktionen af sitt digra arbete.