Aftonbladet – 12 april 1850, sida 3

ende, och för öfrigt några få svenske mecenater, som likväl, så vidt vi nu minnas, i allmänhet tillhört just den aristokratiska verlden, hvars mecenatskap hr —n funnit så klandervärdt. Bland sådana mecenater erinra vi oss nu genast aflidne hofmarskalken friherre de Geer, på hvars bekostnad hr koncertmästaren Randel erhållit både sin uppfostran och sin artistiska. bildning, samt vidare hrr Tornerbjelm och Braunerbjelm, af hvilka den förre bekostat den särdeles lofvande unge musikern hr Normans, samt den sednare hr Wolkes utländska konstresor. Men alla som slagit sig på konstnärsskap vilja naturligtvis gerna anses såsom snillen samt hafva anspråk i förhållande dertill, utan att ihågkomma, att. många äro kallade, men få utkorade. Till kallelsen behöfves nu knappast mer än en misslyckad examen eller ådragna skulder vid akademien, eller hinder på en militärisk eller annan bana, och genast tager man sin tillflygt: till patriis musis, af hvilka man ständigt fordrar höga löner, utan att uppfylla motsvarande anspråk från konstens sida; och man är dervid härstädes nog lycklig att hafva göra med en teaterdirektion, som ofta betalar väl för att få behålla hvad man på andra ställen skulle önska att på ett blott icke allt för obarmhertigt sätt bli qvitt. Beträffande nu det italienska operasällskapet, så lärer ingen kunna bestrida att detsamma framför vår svenska opera utmärkte sig särdeles genom en god ensemble, såväl i musikaliskt som dramatiskt bänseende, liflighet i föredrag, samt en förmåga att sjunga med full och uthållande ton, och dervid låta denna sednare efter omständigheterna på: ett ypperligt sätt tilloch aftaga, utan hvilka egenskaper något egentligt eantabile icke kan åstadkommas, samt slutligen, och detta är en särdeles vigtig omständighet, genom det deklamatoriska i föredraget, hvilken egenskap i allmänhet ingen sång med ord till, allramindst en dramatisk, kan umbära. Vi åberopa i sistnämnde hänseende huruledes Gluck, hvars arbeten äro mönster för alla dramatiska musikverk, uti dedikationen af sin AÅlceste till storhertigen af Toseana Petter Leopold yttrat, att operamusiken måste inskränkas till dess egentliga uppgift, som ir att tjena poesien till hjelp vid uttryckande af: orden ock situationen i poemet. Hvartill skulle det nu tjena att i kompositionen iakttaga denna grundregel, om poemets innehåll skulle outtaladt ligga qvar i munnen på sångaren? — Hvar och en finner lika lätt svaret bärå, som sanningen deraf, att en sångare, som icke förstår att rätt recitera sin text, ej heller kan riktigt sjunga densamma. Också yttrar Nauenburg, en af Tysklands utmärktaste vetenskaplige sånglärare, att rösten, lika litet som något annat instrument, kan undvara en grundlig skola, hvarutisjelfva rösten särskildt utbildas utan afseende på det ästetiska föredraget, hvilket, ehuru nödvändigt, likväl måste blifva föremål för ett sednare studium. Talöfoingar måste åter föregå sjungandet och läraren dervid låta eleven högt och långsamt recitera texten till det sångstycke, som är under öfning,-samt dervid noga fästa sig vid iaktlagandet af ett tydligt och riktigt uttal af hvarje ord. Så yttrar sig denne man, hvars många grundligt vetenskapliga verk i sitt fack borde af våra sångare studeras ): — Samme författare tillägger, att det alldeles icke anstår tyskarne att yttra förkastelsedom öfver den italienska sångmetoden, emedan den af alla sångmetoder. är den bästa, och måste anses så som grunden för all riktig sångbildning(als Basis aller wahren Gesangbildung anerkannt werden muss,). Tillämpar man det ofvan sagda på våra nu varande svenska operasångares föredrag i allmänhet och särskildt med hänsigt till recifalivet, så tro vi, för att nyttja ett uttryck af br —n, att kritiken måste förstummasn. De enda svenska artister, som i nämnde hänseende utmärkt sig i sednare tider, äro m:ll Lind samt brr: Sällström, Berg, Dannström och Gänther, hos hvilken mani det musikaliska föredraget nästan aldrig förspörjer något skadligt inflytandeafden brist, som vidlåderhonom i talet; och hvarförutan, hvad kuplettsången beträffar, hr Stjernström för sin deklamation dervid förtjenar ett utmärkt beröm. Ar det åter fråga om intonationens renhet, så ådagalade, med undantag af hrr Caggiati och Casanova, de italienska sångarne äfven i detta hänseende vida större förtjenst än våra sångare i allmänhet, särdeles on i betraktande tages, att sådant är vida svårare då man, såsom italienarne, sjunger med full bröstton, än då man; som våra sångare, oftast begagnar endast liksom half röst och ej sällan falsett. Den sköna konsten måste gifva Nf åt sina skapelser; och det lärer ej kunna bestridas, att ju de i Europas sydliga länder infödde artister, till följd af deras lifliga temperament, vid deras musikaliska föredrag i allmänhet hafva ett naturligen afejordt företräde framför nordboarne uti spiritualitet. Denna med snillet befryndade egenskap är hos musikens nu härvarande idkare så sällspord, att, med undantag af hrr Foroni, Gebrman, Ciaffei och Wittig, hvilka äro utländningar, vi ej erinra oss mer än en enda i sådant afseende utmärkt Person, och denne är en dillettant, som uli sitt jemväl i öfrigt genialiska och talangfulla föredrag på violin af den klassiska qvartettmusiken ännu icke hörts öfverträffad af någon artist). ) När man besinnar denna vigtiga regel och lärdom af en sådan auktoritet i konstens verld, så kan man icke heller annat än något förundra sig, i fall det :skulle -vara grundadt som ryktet förmäler, att kongl. teaterdirektionen skulle hålla på att till sånglärare efter hr Berg för elevernas bildande engagera hr Giänther framför hr Dannström. Hr Gänther, så förtjent han än är genom en god ha nm såDpgmetod och musikalisk smak, Kan åltiettrurmm tror oc. Br oa