Aftonbladet – 11 april 1850, sida 1

Diogenes Lillie, Esqr, gällde för att vara er mycket lärd man, en otroligt lärd man, och hans bibliotek upptog följaktligen en hel flygel af hans stora och präktiga bus. Ingen, hvarken när eller fjerran, kunde skryta af så många qvadratfo!s lärdom. Han skyddade konster och vetenskaper och lät förstå, det många underbara uppfinningar voro i verket i hans bjerna, hvilka under tidernas lopp skulle framträda i dagen och förvåna verlden. Han kurtiserade äfven sånggudinnorna och var öfvertygad, att ville han en gång ställa sin flygt till parnassens topp, skulle han åstadkomma en omätlig förvirring bland alla de uppåtsträfvande poeterna, hvilka han med ens skulle aflägsna genom sina djerfva och präktiga framställningar. Om den stackars gamle Dominie Sampsons ögon kunde hafva hvilat på de oräkneliga volymer, hvilka likt alper på alper, voro uppstaplade ända mot det höga taket, skulle hans magra, beniga käkar ej en gång hafva öppnats till ett un-der-bart!. Ty der var en afdelning för teologien, en annan för geologien, och rum för alla ologier; der funnos afdelningar för astronomien, för botaniken, för historien, för resebeskrifningarne; der fanns en vrå för poeterna och en niche för romantiken. Der lunnos höcker på fransyska, tyska, spanska, ryska och italienska, samt ett mausoleum för le döda språken. Jag kunde icke förstå, att ett stackars hufvud kunde bäran allt detta, tt den store Diogenes hjerna innehöll så många kamrar, som afdelningarne i hans bibliotek; men det var ganska roligt för honom att uppfrån och ned och nedifrån och upp bekika alla deras dyrbara, guldprydda ryggar. Så fanns der äfveri byster och statyer, och slober och rökpipor, barometrar och thermonetrar spridda rundt omkring, och här i denna nspirationens sal, helgad åt de asystrar tre