Aftonbladet – 10 april 1850, sida 1

och lyfter det sjunkande, vissnande bladet: så göto sig de lifliga tonerna uppmuntrande, styrkande, ned i det af vemod sammanpressade bröstet. Herrliga triumf för den oaflåtligt verksamma menniskoanden! Att inandas lif i den döda materien, att genom trä cch metaller t:la kjertats ädl!aste språk, och göra den hårda malmen till organ för tankar och känslor, dem lifvet ej en gång med ord förmår att uttrycka! Välförtjent har musiken blifvit kallad själens vin, men hvarföre icke också hjertats ljus)? För mitt är den detsamma som morgonljuset för mnattvandraren, eiler en solglimt genom vinterns sky. Och välsignad vare du, salige Weber, för de strömmar af lifliga toner, som utrunno från ditt bröst, såsom evigt outtömliga källor från jordens barm, till att fröjda menniskorna. Hellre ville jag vara författare till blott denna din själsglada marsch, än till Byrons alla själsförtorkande dikter! Stycket var längesedan slutadt; och då jag icke vidare hörde något ljud, satt jag och un drade, om det icke ändock hade varit andemusik af skogens och bergets osynliga invånare, och, i detta fall, om de små elfvorna bade lärt den af Weber, eller han af dem. Då upptäckte jag ett ljus långt horta, åt samma håll, men som flyttades, försvann, kom igen och åter gömde sig. Jag gick nu ini tältet, der de sofvande, nu i djupare sömn, genom näsa och gom läto höra en annan, mindre angenäm musik. Jag ropade: Mina herrar! mina herrar! Vi kunna snart vänta fremmande! Ludvig vaknade först, satte sig upp och frågade: Hvad är det?, — Musiken från sårdagsaftonen, svarade jag, och ett ordentligt fackeltåg.o Han sprang upp och skyndade ut. Löjtnanten vaknade; jag berättade honom detsamma. Han ruskade på sina två kamrater och ropade: Raskt upp! Nu ha vi damer