Aftonbladet – 10 april 1850, sida 1

större munterhet kunde helsa den uppvaknande solen. Detta fann allmänt samtycke. Al dynor och kappor gjordes en syskonsäng, på h-ilken vi fem trogna stallbröder utsträckte oss. De fyra insomnade snart, den ena efter den andra. Endast jag förblef vaken, och di jeg förnam, att sömnen icke ville infinna sig, steg jag upp, så sakta som möjligt, och gick ut ur tältet. Det var tyst öfverallt. Himlen var fri från skyar, men af dess millioner ögon voro helt få öppna, och till och med dessa blinkade långsamt och matt, liksom om de stredo med sömnen; ty det strålande kungsljus, som snart skulle alldeles förtaga dem deras svaga eld, gjorde redan klart för sig i norden. Det är icke mörkret, ännu mindre stormen och ovädret, som gör natten så högtidiig och vältalig; det är des: djupa lugn, denna dödsstillhet i naturen; det att veta sig sjelf ens m vaken midt i en sofvande verld, ensam lefvande i det omätliga grafhvalfvet, ensam med sina bäfvande tankar på död och evighet. Huru kart är då ej hvarje ljud, som afbryter den ohyggliga ensamheten och påminner om skapelsens uppvaknande, dess dagliga upp: ståndelse till lif, verksamhet och glädje, ja äfven till oro och möda! Huru begärligt uppfångade ej mitt öra hvarje starkare andedrag af de slumrande i tältet, eller den knappt hörbara susningen af den afligsna skogsbäcken! Huru vänlig och förtrolig var mig ej tuppens galande under midnatten från närmaste hydda, som snart besvarades här och der, än starkare, än svagare! Men äfven dessa vänner förstummades: det blef åter tyst. Dock icke länge: fjerran ute i skogen ljödo andra och ljufvare toner. Jag lyssnade och lyssnade; det var musik — den blef alltjemt mera hörbar — det var blåsinstrumenter — hornen från i afItons. Såsom ett midt regn, det der upplifvar