Aftonbladet – 9 april 1850, sida 2

repade för mig tolf obekanta namn, att välja emellan. Deraf kom jag lika nära. För mig ir hon både namnlös och osynlig. Jag måste je åt min eljest så gladlynnta kusins ömkliga uppsyn. Du skrattar åt mig,, sade han: det hade jag bort veta förut. Att förälska sig i en flicka, sem man icke har sett, är också temligen narraktigt. Men rätt häftigt har jag lock ej tagit saken. Ått jag dör af min kärlek eller för densamma förkortar mitt lif, behöfver du icke frukta. Jag känner endast en viss ljuf längtan, lik den som genombäfvar hjertat vid hågkomsten af försvunnen glädje. Tyrolerne hade nu kommit oss så nära, att vi hörde dem tala. Efter ett par sekunders lyssnande hviskade Ludvig till mig, att han igenkände en af dem på rösten samt på hans ofta upprepade älsklingsord ,rysligt, och att det var en officer från Köpenhamn. Straxt derpå kommo de fram ur skogen, tre till antalet, alla civilklädda, men den enes mustascher förrådde hans militära stånd. Ludvig stötte mig på armen och hviskade ånyo: Det är verkligen han. Låt oss se, om han känner igen miglo — Vi reste oss upp och ställde oss raka, med hattarne i händerna. De bhbelsade tillbaka, och officern tillade höfligt: Sätt på er hattarna, gossar. Tjenen j kungen? — nJahal, svarade Ludvig. — Vill ni förtjena drickspengar, återtog han, och hjelpa oss med uppsättningen af vårt tält ? — Som nådig löjtnanten befallers, blef svaret. — Nu .ommo två karlar, bärande tält och stänger, och på officerarens begäran följde vi med dem illbaka, för att hemta öfrigt tillbehör, kappor, lynor, matkorg och flaskfoder; ty vagnen, i hvilken de åkt från Rye, hade de lemnat på den öppna banken söder om skogen. Tältet uppsattes, med öppningen mot öster, och inredde, efter omständigheterna, ganska bra: en stubbe inrullades och belades med dynor, för att tjena till bänk; en annan restes på ända