Aftonbladet – 9 april 1850, sida 2

dansande, der vi kommo att stå nederst. Mekaniskt gjorde jag promenaden; mekaniskt figurerade jag; mina sinnen, mina tankar voro fängslade vid det gåtfulla väsen, som ständigt närmade sig. Nu blef det min tur att fatta hennes hand för omdansning; jag tryckte hennes — jag fick intet svar. Flat och harmsen beslöt jag att icke mer se efter henne; jag hade ögonen ständigt på de börjande. Andtliger fick jag dansa ned med min dam. Par efter par slutade, just som vi kommo dem förbi. Herdinnan med sin moiti var ett af de första. Då dansen var slut, kunde jag icke afhålla mig från att se mig omkring efter henne. Hon fanns icke mer i salen: alla herdar och herdinnor voro och förblefvo borta. Antingen hade de lemnat balen, eller också — hvad som var sannolikare — hade de klädt om sig; men jag såg dem ej sedan. Förgäfves lät jag vid bordet mina ögon löpa omkring på alla damerna, för att, om möjligt, gissa, hvem af dem kunde vara den rätta. Till ingen nytta: der voro många vackra sverta ögon, och hvita tänder i mängd; men hvilka tillhörde henne? Endast rösten kunde Jeda mig till den ifrigt efterlängtade upptäckten. Men jag kunde ju icke gå ifrån den ena till den andra och bedja dem att tala. Kort sagdt: den andra akten af min dram var förbiv Och nu den tredje?, frågade iag Pyfikenhet. J frågade jag med py På dess begynnelses, svarade jag, har jag sjelf förgälves väntat öfver år och dag. pHenn, frågade jag vidare, vet du icke hennes namn? — Nejl — Kände du heller ingen al frigt herdar och herdinnor?, — Jo, visserligen kom jag sedan tillsammans med ett par af de förstnämnde: men hvartil kunde det gagna mig? Jag var ändå icke i stånd att beskrifva min herdinna så, att de lkunde skilja henne från de andra. Pe upp: