— -—Ö IH NU HA OO har ju endast en väg till hjertat, nemligen genom ögonen; men till mig smög den sig på en biväg — öronen. Det var nemligen så mörkt, att jag ej kunde se den skönas ansigte, utan hörde blott hennes röst — ack, en röst så — ljuf? det säger ingenting — melodisk? icke heller. Kort sagdt: jag kan ej beskrifva den annorlunda, än att den klingade såsom en ton från högre regioner, eller som en länge saknad, en hädangången väns röst, eller som en engels i drömmen. Alven hennes gestalt hade likhet med dem, som föregycklas den slumrandes inre syn, otydlig, utan bestämda drag och konturer och dock i stånd att sätta hjertat i den mest hänförande rörelse. Har du någonsin blifvit förälskad i sömnen, så torde du kunna föreställa dig mitt tillstånd. Jag såg henne, och såg henne icke; den smärta, i hvitt insvepta skepnaden, i sin dunkelhet, förekom mig såsom en företeelse ur andeverlden; och ansigtet, som hastigt och matt glimmande visade sig och försvann under halmhattens skygd, vore att likna vid nymånens sken bakom bleka skyar, när det är så svagt, att vandraren ej vet, om han ser eller endast tror sig se den. Ja, i sanning, hennes hela englaskepnad förekom mig såsom Didos, då hon i Elysium sväfvade förbi den ännu verkligt lefvande JEneas.n — Om hvem talar du? afbröt jag. — Om väninnan — naturligtvis, svarade han, och icke om den olyckliga enkefästmön, om jag så får kalla henne. Hvad du här berättat mig,, sade jag, finner jag alldeles icke orimligt: det halfdunkla väcker alltid större nyfikenhet, häftigare åtrå än det fullt klara; de behag som framskymta genom slöjan: — och du såg ju genom nattens — utmålas. idealiserade af fantasien, som. just har sin lifligaste verksamhet i mörker. Och härtill kom nu din sinnesstämning, den plötsliga omvexlingen af en vacker naturs lugna