ni för ju med er hvar sin älskare, sade jag. — Emedan vi hoppas,, blef svaret, ,att klimatet skall hafva ett gagneligt inflytande på deras beständighet. — Vackra blomma från Garonnes stränder, återtog jag, hvem kunde vara obeständig emot dig! — Du till exempel, som smickrar mig, utan att känna mig. Ni kallar mig skön, och har dock icke sett mitt ansigte. Det måtte vara masken ni menar.v — Edra egna ögon säga mig detn, sade jag: de få bära skulden, i fall jag skulle fara med osanning — Här afbröts samtalet af den begynnande dansen. Jag uppbjöd herdinnan; med en nick räckte hon mig sin hand, och vi intogo vår plats. Nu först började jag att tänka på, hvar jag förut hört denna ljufva röst, som, ehuru något otydlig under masken, dock ljöd för mig så bekant: det var — det kunde icke vara någon annan, än min Alf från Esromskogen. Men härom ville jag hafva visshet. Det föreföll mig svårt att vänta till dansens slut; ingen dans hade på en gång förefallit mig så behaglig och så lång. Så föras vi stundom i drömmen vida omkring från en scen till en annan, afhöra samtal, upplefva hela händelser, vidtomfattande, om än rhapsodiska; och när vi då vakna och räkna efter, så har hela drömmen varat blott ett par minuter. En sådan tid, inföll jag, ville jag hellre kalla dryg, än lång. Men fortsätt! Din berättelse är mig ännu icke för lång Han återtog: Efter dansen förde jag henne till en bänk och satte mig vid hennes sida. — ,Det förekommer mig,, sade jag på danska, som om jag en gång förut hört er röst, icke vid stränderna af Garonne — Utan, tog hon mig et ur munnen, möjligtvis vid stranden af Esrom? gång utvidgade Den ljufva bekräftelsen på en och sammanpressade mitt bröst: det var hon, len osynliga; hon hade då också logt märke