sina sparrlakanspredikningar. Ja, upprigtigheten, sanningens oförbehållsamma erkännande går till och med så långt, att ej ens det djuriska hos menniskan fördöljes: grobianen framstår såsom en verklig björn; den sturske, af tomma vindar uppblåste vankar omkring som en kalkontupp; den dumhögfärdiga damen vältar sig fram såsom en naturlig gås; och hon, på hvilken munnen går från morgon till qväll som en pepparqvarn, synes här såsom en kolossal papegoja. Denna föreställning blef så lefvande, att jag slutligen inbillade mig, att jag var i ett menageri, och att alla de tvåbenta varelser, som hoppade omkring mig, voro apor, hundar och andra slags djur, som man påsatt kläder och lärt att gå på bakbenen. Då blef ag på ett serdeles behagligt sätt tagen ur min 2) synnerligen angenäma illusion. In trädde remligen hand i hand tolf languedocska herdar ned sina herdinnor, i sin glada fosterbygds ntagande drägt. Orchestern spelade upp en ransäs, och denna vackra och dock så sedesamma nationaldans utfördes af de tolf paren ned så fullkomlig precision och nätthet, att illa de andra maskerna i salen slöto en tät srets omkring den sköna gruppen. Då dansen rar slut öppnades ringen, och herdar och herlinnor blandade sig mellan de öfriga. En af le sista, hvars vackra figur och behagliga röelser -isynnerhet ådragit sig min uppmärksamet, drog mig nu med oförklarlig makt efter ig rundtomkring i salen, tills jag ändtligen om henne så nära, att jag kunde tilltala henne. Sköna herdinnan, sade jag på franska, huru ar vårt norden kunnat bli så lyckligt att få esök af er och edra intagande systrar?, — fon vände sig hastigt om, och teg ett par seunder, under det ett par mörka ögon stadigt oro fästade på mina. Min herrex, svarade on på samma språk, vi hafva försport, att roheten har sitt rätta hem i norden. — Men !