och milda njutning med förskräckelsens stormar och sorgens djupa vågsvall. I sorg som i glädje är hjertat svagast och minst bevakadt emot öfverrumpling af kärlekens listiga gud. Ditt drama slutades här? Den första akten blott, svarade han. Nu begynner den andra.n Sommaren gick. Vintern kom och var nära slut, då jag bivistade en maskerad i en af sällskaperna. En timmes tid hade jag blandat mig ibland dessa karrikatyrer och haft ganska roligt, icke just åt någon allmän skicklighet i rollernas utförande, ty ganska få utförde några roller, utan åt en id, som straxt fallit mig in, och som jag använde på alla här förekommande karaktersmasker. Jag föreställde mig nemligen, att maskeraden var verklig sanning, och det verkliga lifvet deremot en maskerad. Det naturliga ansigtet förekom mig som en mask, hvilken ofta öfverensstämmer med, men alltid döljer den sanna karakteren. De vanliga drägterna syntes mig vara falska kostymer, tal och väsen ett sceniskt spel. Men här, på den så kallade maskeraden visar sig menniskan sådan hon är: narren framställer sig ärligt i hela sin narrdrägt, sqvadronerar uppenbart med sina attributer och klingar glädtigt med bjällrorpa; den baksluge, den håglöse och flegmatiske insveper sig i munkkåpa; den stolte framträder gravitetisk såsom spansk grand; den fåfånge prunkar med band och stjernor, sjelfuppfunna, sjelfpåhängda, men just derföre så mycket större bevis på värdighet i hans egna ögon; den vällustiga qvinnan, som på lifvets stora maskerad ärbart höljer sig i oskuldens kläder och ser blyg ut, rädd, helig som en Cecilsa, hon uppträder på den lilla med ett dristigt väsende och draperad som Cleopatra; Xantippan far offentligt omkring med det ris, som eljest begagnas endast inom egna lyckta dörrar, oah roar den stora allmänheten med