Aftonbladet – 6 april 1850, sida 3

betsksrlen Pettersson, på frågor, att han hos svaranden endast arbetade för viss bestämd dagspenning, men icke vore lagligen stadd eller mantalsskrifven bland svarandens häöscch tjenstefolk; och då käranden fortfarande äskade alla åberopade personernas afhörande, på: ed uti. målet, fingo. parterna afträda, och återinkallade afböra följande, för dem afsagde Beslut: Enär, hvad först beträffar den emot grosshandlanderne Schartau och Hedenberg framställda jäfs-anmärkning, att de äro förläggare till den fabrik, hvarest nu åtalade blyhvittstillverkning eger rum, sådant blifvit af dem medgifvet och af käranden icke kunnat förnekas, samt de följaktligen kunna af målets utgång vänta nytta eller skada, finner rådstufvurätten samma personer icke emot stadgandet uti 47:de kap. 7 S Rättegångsbalken kunna tillåtas att såsom vittnen i detta mål höras, hvadan de ega att från domstolen sig aflägsna. Då deremot Pettersson oeh Jenssen nu befunnos ojäfviga, fingo de vittneseden aflägga, samt varnade för missbruk 2f densamma, hvar för sig hörde, berätta: 4:0 Pettersson: att vittnet, som i Oktober månad sistlidet år först börjat sitt arbete hos svaranden och derunder oftast haft sysselsättning med att hugga ved eller dylika göromål samt sällan med sjelfva fabrikstillverkningen och aldrig raed uteller invägning af blyhvitt, icke kunde uppgifva kuru stor qvantitet blyhvitt som blifvit vid nämnde fabrik till verkad sedan vittnet börjat att med arbete betjena svaranden. På hemställan af käranden, huruvida icke vittnit måtte tillhållas att angående tillverkningen af blyhvitt, under den tid vittnet arbetat vid fabriken, uppgifva ett belopp, huru stort eller litet som helst. blef denna fråga ånyo till vittnet framställd, som i anledning deraf förklarade, att en sådan uppgift vore för honom, som aldrig befattat sig med sjelfva fabrikationen, omöjlig att lemna; hvarför käranden ytterligare önskade få af vittnet besvaradt, om han icke varit behjelplig att uti de så kallade logerna taga ut blyskifvor och sätta dem öfver ättiksburkarne ?, Svaranden anmärkte ru, att som käranden tydligen ådagalade afsigt att genom denna fråga kunna utröna hemligheten af svarandens tillverkningssätt, bestred svaranden bestämdt sistnämnde frågas framställande till vittnet; och då käranden, i anledning häraf, förklarade att hans afsigt ingalunda vore, att på detta sätt lära känna på hvad sätt svaranden tillverkade blyhvitt, emedan detsamma redan vore honom bekant, utan endast en önskan att kunna uti någon mån erhålla kännedom om den mängd blyhvitt som blifvit tillverkad under oftsberörde tid, samt käranden foriferande anhöll att få samma frågs till vittnet framställd, fingo samtlige vederbörande ånyo efträda till förmaket, under det rätten öfverlade till följande, för dem ånyo irkallade, afsagde Beslut : Vid det förhållande, at: ifrågavarande vittne blifvit äberopadt af käranden till upplysning angående den qvantitet blyhvitt, som blifvit af svaranden tillverkad sedan den 920 Februa:i sistlidet år, men ingalunda för att höras angående det af svaranden begagnade tillverkningssätt af blyhvitt, finner rådstuf:urätien den sist af käranden till vittnets besvarande äskade fråga icke böra framställas. Härefter och då parterna icke önskade vidare frågor till vittaet Pettersson framställas, fick hen afträda, hvarefter förekallades: 2:0 Hans Peder Jenssen, hvilken berättade, att vittnet, som uti September månad sistlidet år erhållit tjenst å svarandens fabrik samt dermed fortfarit till sistförflutne julhelg, icke tilltrodde sig att kunna uppgifva något belopp på den blyhvitt, som under denna tid tillverkats. Då kärandens äfven nu framställde fråga, huruvid: icke en största eller minsta mängd kunde af vitinet uppgifvae, blifvit på enahanda sätt besvarad, upplästes dessa vittnesberättelser för vittnena, hvilka erkände desamma vara riktigt uppfattade, samt fordrade ersättning för deras inställelse med en riksdaler banko hvardera, som tillsdes dem att af kä randen, hvilken dem inkallat, förskottsvis utgifvas; hvarefter käranden dels anförde, att han önskade få uti protokollet intagen en förklaring angående hans uti ofvanintsgne bref framställda mening med det mera fullständiga sätt han ernade använda, nemligen : att lixsem ett helt kan hafva sina delar, å kan ock, fastän uppfinvingen är ett sätt, samma uppfinning delas sönder och användas på flera sät; dels, efter intagande häraf, anhöll om vidare uppskof med målet för att få ru uteblifne grosshand