Aftonbladet – 6 april 1850, sida 3

samma vi nu hörde — högst angenämt tilldrog sig vår uppmärksan het. Den kom från andra si dan af sjön och närmade sig småningom. Snart hörde vi årors plaskande, fullkomligt i takt med musiken, och kort derefter fingo vi sigte på båten, som stäfvade mot stranden nedanför oss. Då sången var slutad, börjades i båten ett muntert stoj, som blef allt vilda e, ju närmare de kommo stranden. Nu kunde vi tydligt se den lilla farkosten och dess lifliga besättning... Lägg in årornal ropade en, n,jag skall vricka oss i land., — Det skedde. — Jag vet ett hastigare sätt att få er allesammans i land, ropade en annan, i det ban sprang upp, ställde sig grensle mot bida relipgarna och satte båten sålunda i en gungende rörelse. — Låt bli, låt bli, din vildkatt, skrek en, du kränger ju båten öfverända. — Ni behöfver rätt väl skölja dammet af er,, återtog den oförvägne, i det han fortsatte att vicka. Man skrattade, man bannades; men midt i larmet !jöd plötsligt en starkare stämma: Håll upp, håll upp! Fritz kan icke simma ! — Det ar redan för sent: båten var full mtd vatten och kantrade. Detta tilldrog sig endast få famnar från stranden. Då tystnade på en gång allesamman; vi börde blott de simmandes plaskande och pustande. De voro sju. Men nu skrek en: Fritz, kom hit! tag om min hals! en annan: Fritz, kom till migl och flera på en gång: ,Fritz, Fritz! hvar är du?, — Emellertid kommo ett par upp på land och vände sig om, för att se efter dem, som ännu summo derute. Den ene räknade högt: tre — fyra — Med det häftiga tillägget: det fattas en, sprang han åier i vattnet, cch den andre följde honom. Längre kunde ej eller min vän och jag vara sysslolösa åskådare. Vi afkastade,våra rockar och voro snart midtibland de sökande. sAtt den sökte vore under båten, var troligt. Vi omringade