som angaf förnämsta öfverbevisningsmedlet, när slafhandlareskeppens befäl och manskap förnekade skeppens bestämmelse. Instruktionen stadgar hirom att hvarje till Afrika anländande skepp bör anses för slafskepp och som sådant behandlas, när ombord derpå finnes större vattenförråd, än som erfordras åt besättningen ensam. Meningen härmed är, att öfverskjutande vattentillgång röjer behofvet deraf åt slafvar; men följden har blifvit, att slafhandlarne icke inlasta flera vattenfat, än som kunna anses lagom för besättningen, i det ofta svikna hoppet att kunna skaffa mera, så snart de väl fått slafvarne ombord. Handelsministern L2bouchere uppträdde å styrelsens sida mot förslaget. Hans förnämsta motskäl var att han icke var beredd på något vederlag för kryssflottan. Genom den, menade han, hade England ändå inrättat ett slags polis, om ock en mycket otillräcklig och kostsam, på den hemska slafkusten; och om denna polis borttages, så trodd2 han att skurkarne derstädes skul!e äga fritt spel för alla möjliga missdåd. Härtill lade talaren de så mångfaldiga gånger förut omsagda och vederlagda uppgifterna: att blockaden måste framdeles medföra bättre verkan än hittills: att den öppnade tillfälle till underhandlingar med negrernas konungar och stamhöfdingar: att om blockaden icke hindrat utförseln af slafvar till Brasilien, så hade den ändå ökat priset på dem der, och med detsamma slafägarnes interesse att förfara mera skonsamt med den dyra varan, för att kunna draga mera nytta deraf. Ministern hop pades äfven på förmånlig medverkan mot slafhandeln, af den nya negerfristaten Liberia. Lord John Russell upprepade hufvudsakligen samma skäl, och slutade med attiden yttrade misströstan om slutlig framgång för Storbritanniens ensträngningar emot slafhandeln se en feghet. Ministerens brist på motbevisning var lika uppenbar, som dess förlägenvet; men den sednare verkade mer till underhusets beslut än den förra. Redan innan ministrarne bunnit svara, afbrötos alla motionen förordande tal genom rop på omröstning, och fastän lord Palmerstons utländska politik ej vidrördes under hela diskussionen, tros allmänt att öfvertygelsen om dess nödvändighet för närvarande var den hemliga orsaken till afslaget på motionen.