Aftonbladet – 5 april 1850, sida 1

Article Image
I oDinlgencen anxommer ul utOotneborg i norsdagar och Söndagar, till Helsingborg Tisdagar, och vill Stockholm ) Måndagar och Thorsdagar. Parlamentsdiskussion om upphörandet af tvångsåtgärderna mot slafhandeln. Bland förra postdagens nyheter förekom äfven den om en parlamentsdiskussion angående upphörandet af storbritanniska floitans krysståg emot negerhandeln; det nämndes tillika att förslaget föll, med 1354 röster emot 232. Af de nu fullständigt kända debatterna erfar man, att denna utgång mindre bärrörde från någon inom parlamentet fortfarande tro på krysstågens nytta, än från omsorgen att understödja det nuvarande kabinettet emot den inhemska och kontinentala reaktionens hat, särdeles med anledning af lord Palmerstons utländska politik. Under andra omständigheter skulle motionen möjligen hafva gått igenom, eller åtminstone vunnit en betänklig minoritet; men ehuru den nu till kabinettsfråga upphöjda humanitetsangelägenheten gal åt ultratories och det reaktionära systemets engelska biträdare den vackraste förevändning som kunde önskas att votera omkull ministeren — jemte lord Palmerstons politik emot Ryssland, Österrike, Preussen och Frankrike — så lemnades i stället ett understöd deråt, med 232 röster emot 154. Man betraktar också denna utgång som en vink af Englands folk och styrelse i förening, angående den ställning, som Storbritannien anses böra intaga i förhållande till den kontinentala reaktionen. Diskussionen var för öfrigt en af de mest upplysande, som nyligen förekommit i parlamentet, och ministerens yttranden antydde att styrelsen torde innan kort sjelf inskränka om ej inställa krysstågen, nämligen så saart man iyckats erhålla något annat och mera verksamt medel emot slafbandeln. Motionären erinrade, att trettioett år hade nu förflutit sedan Storbritannien ingick i förbindelser och afslutade traktater mot slafhandeln, samt begynte sända krigsskepp till kusterna af Afrika, för att bringa traktaterna å sin sida till verkställighet. Det året (1815) hade 90900 negerslafvar blifvit utförda från Afrika, det största dittills kända antalet; men redan år 1819 uppgick det till 103000, och den nu i smyg fortsatta bandeln hade sålunda icke blott fått en tillvext, utan befanns äfven vara förenad med förut oerhörda rysligheter. Vid kongressen i Verona, -under Canningska ministeren, afgaf hertigen af Wellington der ett memorandum, hvari denna tillvext i antal och ohyggligheter omförmäldes och som slutades med följande märkliga ord: Man kan ej tveka vid den förklaringen att det skulle varit långt mera tröstande för menskligheten, och att ett vida mindre antal menskliga varelser skulle hafva förlorat lifvet under långsamma och grymma lidanden, om negerhandeln aldrig hade blifvit förbjuden i något lands lagar., Ar 1839 skref lord John Russel, då statssekreterare för kolonialärenderna, ett bref till skattkammarlorderna, som innehöll följande slutsats: Att underirycka den utländska slafhandeln medelst bevaknirg till sjös, skulle knappast vara möjligt, om också hela brittiska flottan kunde Sysselsättas dermed. Det är ett ondt, som aldrig kan med framgång motarbetas genom ett system af blotta förbud och straff. Hans Maj:ts rädgifvare nödgas derföre medgifva den öfvertygelsen, att antagandet af något annät förebyggande system är oundgängligt.s (Hör! Hör!) Följande året, 1840, hölls öfver frågan ett stort folkmöte i Exeter-Hall, der prins Albert törde ordet. Mötets första förklaring, uuderstödd af erkebiskopen i Canterbury, lydde så: Oaktadt de hittills vidtagna åtgärderna till den utländska slafhandelns förhindrande, har denna handel ökats och fortfar att ökas, under förstorade grymheter. Den andra förklaringen, understödd af eriedjeknen Wilberforce, nu mera biskopen i Oxiord, lydde: Det fullständiga misslyckandet af hvarje försök att medelst underhandlingar , föreställningar. eller krigsflottor -hindra slafhandelns framtseg, ådsgalägger nödvändigheten att anlita en förebyggande politik, utgående från andra och högre grundsatsern. Motionären anmärkte att han sjelf icke yttrat sig starkare i frågan, än det sålunda redan af andra uttalade, och detta till en del i ministerens egna officiella utlåtanden (Hör, hör!). Den för längesedan öfver frågan af parlamentet nedsatta kommitte, hvars ordförande har varit, hade icke andragit någonting mera bindande än dessa erkännanden (Hör, Hör!) Men hvad som förvånade bonom, var att finna samme män öfvertaga försvaret af ett system, hvars misslyckande de redan hade förkunnat (Hörl Hör!) Aret 1840 utmärkte sig genom en öfvergånde men ansenlig minskning i slafbanvdeln. Åtskilliga sjöoff:cerare vil.e öfvertala verlden utt denna minskning härledde sig från deras närvaro och förrättningar vid afrikanska kusten Hör! Skratt). Talaren ansåg kapten Denman, och sapten Mansel för bögst nitiska och förtjenstuila skeppsbefälhafvare; men när de för sina olaner och bragder gjorde anspråk på förtjenten af slafhandelns minskning vid den tiden, å ihågkom talaren ovilkorligt den slutsats som ingkarlarne vid en viss kyrka drogo, då de sågo örsamlingen flitigt infinna sig vid gudstjensten: le trodde att det kom sig af deras utmärkta rst vid samringningen (Munterhet). Det har in riktighet, att kapten Denman och kapten Mansel voro på sin post den tiden; men andra ch mera mäktiga orsaker voro äfven då i verksamhet. För det första rådde ett allmänt stilestånd i handeln; och det är bekant att smygvandeln uader sådana förhållanden lider samt idigt med den lagliga. En annan tillfällig omtändighet medverkade äfven. Vid dea tiden

5 april 1850, sida 1

Thumbnail