Aftonbladet – 4 april 1850, sida 3

— Redaktionen efterkommer med nöje en önskan att lemna rum för nedanstående artikel af en i facket sakkunnig man: (1.) Jernvägsanläggningen i Sverige. Att denna stora och för vårt land oberäknelig! inflytelserika kraftyttring icke är död, som en och annan yiligt tänkande person funnit för godt attinsinuera, utan endast domnad, framte sig dagligen och stundiizen ojäfaktiga bevis. Besynnerligt rog tyckes det ligga en konseqvens uti att denna Nordens verkliga storhet, liksom dess uråldriga symbol för styrkan: Björnen, måste ligga i dvala. för att raed förnyada krafter göra sig verksem. Detta är för närvarande händelsen med våra projekterade jernvägar. D2 från alla håll till mig fortsatta spörjsmål — tydligt dikterade af ett stigande intresse för saken — äro en borgen derför. Huru går det med jernvägarna? När få vi några jernvägar?, Det går u:an tvifvel bra, och ni får dem säkert, så snart ni släpper ut edra pengar, bar naturligtvis varit mitt 4000:de gånrer upprepade svar, ty något annat hinder finnes icke för exekutionen. Hvarföre pengarna emedlertid icke, som ofta är händelsen för ändamål af ojemförligt mindre vigt, med fulla hinder framräckas af offentliga eller enskilta personer torde innebära ett bestämdt tvifvel — icke på nyt tan eller möjligheten, ty derom äro alla ense; mer på rätta kostnaden och revenyet af dylika anläggningar inom vårt land. Efter att under de föregående åren i tysthet bafva arbetat för saken, tog jag mig för omkring 3:ne år sedan friheten offentligen (uti Postoch Inrikestidningen) för mina landsmän bevisa att dessa företag alldeles icke medförde de enorma, kostnader, ytliga jemförelser med de depenser, som gjorts på rofgirighetens experimentalfalt i utlandet, ledt vederbörande att frukta. Den af mig sedermera verkställda undersökningen, jemte det i tryck kungjorda kostnadsförsleget å den mellsn Stockholm cch Götheborg projekterade jernvägen, bevisade konseqversen af mitt påstående. Sedan denna tid vistande i Sverige och sysselsatt med observationer, hörande till ämnet, samt förenklingar i denna vigtiga konstoch vetenskapsgren, kan jag nu med tillförsigt bestämdt förklara: att kostnaderna för behöriat konstruerade och durabla jernvägar i Sverige kunna ytterligare betydligt teduceras, och blifva, i förhållande till den ögonskenliga vinsten: ganska moderata. Till sådana resultats erhållande får likväl icke saken här bedrifvas på det sätt man vanligen gått tillväga i andra länder, och hvaraf förjlen blifvit: enorma utgifter eller förfuskadt er bete, ibland ock beggedera — att antingen irkalla utländningar, som återgifva deras lands anläggninger med all öfverflödig 1yx och komfor:, eller utskicka i ämnet främmande personer att göra en så kallad vetenskapstur eller konstresa, för att efter återkomsten reproducera både likt och olikt,. Den erfarenhet som fordras att med små medel anlägga en för framtiden bestående jernväg, i ett hårdt klimat, inhemtas icke på några få år. Man blir lika litet sticklig civilingeniör som läkare i fyrsprång. I Sverige skola dylika anläggningar göras efter egendomliga tillämpningar; då också olika latituder och hvarjehanda andra lokalförhållanden icke få förbises. Jag yrkar än en gång att kostnaden aldeles icke bör afskräcka jernvägars allmänna införande i vårt land; och är färdig att praktiskt bevisa mitt påstiende för hvar cch en som vill hedra mig med uppdrag i den vägen, försäkrande att Sverige längesedan, och mer än månget land, är moget för dessa ypperliga kommunikationsmedel. Monopolier, sinekurer eller andra oskäliga beskattningar behöfva vi icke frukta för, de äro banniysta från vårtland, och dessa sjelfständiga anläggningar — anläggningar, som om de komma till verkställighet, skola, mer än någon. annan tilldragelse, göra epok i rikets häfder, och framställa Konung Oscar I:s regering såsom Sveriges pånyttfödelse. Som svensk medborgare har jag ansett tillbörligt att ytterligare fästa nationens uppmärksamhet på detta vigtiga ämne, samt om möjligt Väcka några af de många (jag svär derpå) varma, men ännu slumrande, fosterlandsvännerna. Skulle det, oaktadt mina bemödanden att härutinnan vinna gehör, emot för moadan misslyckas, nödgas jag, efter 43 års utiikes sträfvande, och nära 3 års fortsättning här hemma, för realiserandet af min patrioti-ka ide, se densamma falla; och med beklämdt hjerta återgå will England. Understöd har jag aldrig begärt, ej heller erbållit; och anser mig derföre fri. Jag har åtminstone gjort min skyldighet och i ringa mån afbördat min skuld till det land, som gifvit mig existens och uppfostran. C. Tottie. Stockholm den 44 Mars 1850. M 27, Drottninggatan. (TY