Aftonbladet – 3 april 1850, sida 2

— ÅNGBÅTARS INFÖRANDE I ÖSTERRIKE. Ått dermed skulle dröja i det längsta i ett så konservativt land, bör icke väcka förundran; men att dermed skulle förhalas hela 49 år efier deras införande i det isolerade och aflägsna Sverige, gör verkligen stor heder åt vårt land. Från ihärdigheten af en engelsk skeppsbyggmästare från Woolwich, mr Pritchard, assisterad af en wienerkapitalist, baron Putton, daterar sig sedan 4830 den nu på Donau mäktigt utvecklade ångbåtskommunikationen. Franska och tyska ingeniörer i förening hade kort förut gjort ett särdeles misslyckadt experiment. Kejsaren inbjöds af dem och bivistade en lustfärd från Wien utföre floden till Pesth (företagen under öfverspända, sangviniska förhoppningar och utan föregående försök) på en af dem konstruerad ångbåt. Resan fortsattes under oafbrutet jublande, och ankomsten till denna stad firades med de största högtidligheter; men vid återfärden kunde fartyget, oaktadt alla ansträngningar, icke göra ringaste framsteg, Kejsaren med svit nödgades att, med fara för armar och ben, resa den då mycket dåliga landvägen tillbaka. Ala österrikiska Ingeniörer och höglärde vetenskapsmän förklarade då ångnavigationen på Donau: ogörlig. Mr Pritchard fortsatte emellertid 0 förtrutet, ehuru utsatt för cupphåsligt hån och begabberi, sitt arbete, hvilket lyckades så väl, att regeriugen lemvade hozom exeusift privilegiuta på ängfarten för 45 år. Et kompani tes genast; men genom någon uppstådd oenighat mod Pritchard tillryckte sig direktionen hela koncessionen; och denne man, som pjort så mycket för Österrike, framsläpar nu sitt lif i Kroatien i yttersta fattigdem. Han har sköfdat den lön, som så oftas beskäres samhällets nyttigaste medlemmar.