Aftonbladet – 3 april 1850, sida 1

Gud är mitt vittne hur gerna jag skulle vilja bespara hr grefven smärtan af ett nej. För Gud är visserligen ingenting omöjligt . .. men också . . . utan ait Han täckes göra ett underverk så . . Så måste jag dö? inföll den sjuke. Ja, jag kan ej inse annatn, ljöd det doft från läkarens läppar. Gud! . . . Gud! våndades den olycklige. pDö! . . dö! . .. redan och just nu! — Grym-, ma menniskor, sen j icke ..... alt denna fl.cka älskar mig . . . att hon gråter öfver mig... att hon är min dotter? — Att . .. att... Ett skärande jemmerläte gjorde slut på meningen. : pHerr grefven, yttrade archiater Wedenberg. På ni skulle stiga upp på den ostyriga ridhästen och, emedan han icke ville vara stiila, föll baklänges i gatan, sparkade och trampade han er så hårdt på bröstet, att alla ädlare delar derinom förderfvades. Den klämda lungan förmår ej länge andas under de påtryckande krossade refbezsen. — Ni är en man, herr grefve, och derti!l en tapper krigare, som tusen gånger sett döden i hvi ögat, skulle ni val nu blekna vid hans annalkande ?, Det var annat då, pustade den plågade .-pJag var då en ensam . . . en barnlös man ...en främling. — Nu är jag i mitt fädernesland och har en dotter.n Jag både förstår och gillar edra känslor, herr grefve, vidtog nu den milde TLehnberg. pDet så nyligen återknutna bandet mellan er och ert enda barn går nu att nästan i samma ögonblick slitas — siitas af dödens kalla hand. Dock — Fadren i himmelen vill så, och vi få icke knota. Och nu flödade från den vältalige presiens läppar ord, så sköna, så kärleksandande, så herpliga, att — på den tiden åtminst endast en Magnus Lehnberg var i sånd så tala.