Aftonbladet – 3 april 1850, sida 1

älska, emedan hen ej kunde högakta honom och med hvilken hon fruktade att få idel svår strider att utkämpa, i och för hans aristokra tiska fördomar. Nu skulle döden måhänd: befria henne från denne far? Vore detta väl er olycka? ... Eller var det icke snarare en lycka! Hon hann ej längre i sina betraktelser, förrän negern återkom och had henne stiga in till grefven. . Med vacklande steg begaf hon sig genom ett förmak och in i sängkammaren. Sängen stod till Löger i rummet och på den låg der af kroppsoch själsplågor marterade, nyss så ståtlige och lefnadsglade mannen. Ilans verk ligen sköna ansigte, som i går var så friskt var i dag marmorblekt; ögonens då så trotsiga blick var nu sjelfva ödmjukhelens, och det synbart flämtande bröstet visade hur tung andedrägten var. Kring sängen stodo trenne af svenska hufvudstadens på den tiden skickligaste läkare, Schulzenheim, Wedenberg och Odhelius. Afven en prest var närvarande, nemligen hofpredikanten Lebnberg. . Så snart den unga flickan syntes i dörrn, drogo de fyra herrarna sig undan. Den sjuke vinkade med handen. Henriette skyndade fram och fattade denna band, som hon höljde med kyssar, under det hon redsjönk på knä vid sängen, alldeles upplöst i tårar. Nu — nu först — var hon helt och hållet dotier. Se, sade den sjuke till de fyra herrarna, och hans nyss så matta ögon strålade af på en gång tjusning och förtviflan. Se . .. denna dotter återfann jag i går . . . och i dag måste jag lemna henne, — Gode herrar . . . fins då inte: hopp ? De trenine eskulsperna sågo på hvarandra, liksom tvekande att ånyo uttala dödsdomen. Ändtligen svarade Odhelius: