Aftonbladet – 3 april 1850, sida 1

Min Gud! hvad har då bändt? frågade Henriette. Olycka!... stammade negern med fremmande tonvigt. Grefve ... falla af häst... för en timma. ..n Då den unga flickan märkte att den svarie ej förmådde uttrycka sig på svenska, tilltalade bon honom på fransyska; men han förstod benne icke: engelska var det enda språk ban ferrat talade, och det hade Henriette icke lärt. Skynda ... fröken... skyndals ropade nu negern. Hafva vagn ... nere ... under gatan.n Fru Wenner, som tittade ut genom fönstret, såg verkligen en byrvagn stå vid porten. Hon uppmanade den bhestörta Henriette att skynda, ringde på domestiker, som skaffade in bennes kappa, och hbjetpte beune sjelf att öfver det onaturligt högt upptornade håret fästa en svart lorshufva, såsom damerna då brukade, när de oro ut. Inom ett psr minuter var den unga flickan sin fars logis vid Mynttorget, i Seeles hus, 2 trappor upp. Skyndande in i salen och i begrepp att skynda ännu vidare, hejdades hon af negern, Om på sin rådbråkade svenska tillkännagaf, utt han först måste för grefven anmäla henses inkomst, belst bam icke säkert visste om förvindningen var slutad. Henriettes sinnesskaknivg var så stor, at 100 nästan handlöst nedsjöak på en stol, med leka kinder och stirrande ögon. Hvilket eände skulle bon få se?... hvad jemmer skulle on bevittna? — Det var som om hon anklasat sig sjelf för alt hafva vållat olyckan. Troigen härrörde denna sia el tanken på hur allsinnigt hon, dagen föra 10itagit fadren, amt huru bön tilibrogt hela natten i tårar... årar öfver ått bafva återfunnit denne far ... om hon tyckte sig böra, men aldrig kunna