Aftonbladet – 3 april 1850, sida 1

ARFTAGERSKAN. 7) SEIZZ FRÅN GUSTAF ILS TIDEHVARF. VIL Följande förmiddag, vid pass kl. 10, satt Henriette vid det vanliga fönstret, klädd, friserad, pudrad — med ett ord: alldeles i ordning till sin greflige faders emottagande. Hon darrade dock vid minsta knäpp och önskade att hans ankomst måtte fördröjas ännu ett par timmar. N ena handen höll hon ett uppveckladt bref, hvnket hon, allt som oftast tryckte till sina läppår, medan den andra handen i hvarannan minuMförde näsduken till ögonen. Emellanåt blickadt dessa tårdränkta ögon ditöfver, till vindskupan, der hon var van att se och helsa sin älskade Adolf, som nu var långt borta... långt öfven hafven, men på hvars fortfarande ömhet och YWrofasta kärlek hon hade ett nytt bevis, uti dit ofvannämnda brefvet, som hon väl för tionde gången genomläste. Ack, min Adolf! suckade hon. Du anar icke du, hvilka moln som skocka sig på vår kärleks himmelvoch hota att helt och hållet skymma den. Evad skall du väl säga, då du får höra att jag återfunnit min far?... en far, som jag trodde våra jordad för många år sedan... en far, hvars namn jag hittills icke känt, men som nu, helt oförmodadt framträder för alt göra sina anspråk på mig gällande, sedan han i mer än fjorton år helt och hållet försummat sina faderliga pligter... En far, som naturens röst befaller mig att älska, men som jag endast kan frukta, derföre att jag vet... ja... jag känner, att han skall bli min frids, min hela jordiska lyckas förstörare. Och ) Se A.B. Nis 65—67, 69, 70 73 och 74.