Aftonbladet – 3 april 1850, sida 1

likväl fordrar väl både Guds och verldslig lag att jag skall lyda honom. Nej!... Nej!... (Hon skakade härvid sitt sköna hufvud) — nej ... jag kan det icke... skall det icke heller ... Dock — med hans aristokratiska högmod ... en ofrälse måg... en obemedlad ung läkare, utan rykte... omöjligt! Jag inser att min Adolf och jag redan äro för alltid skiljda. O, i denna tanke ligger en afgrund af qval. Dock, åtminstone skall jag i mitt bjerta vara honom trogen. Aldrig skall denna hand bära en annan ring, slutas i en annan hand inför altaret. Min Adolf, eller ingen! Mod, bara... mod och ståndaktighet ! Knappt hade hon slutat denna monolog, förrän fru Wenner inträdde i rummet, åtföljd af en livrezlädd neger, som på bruten svenska frågade Henriette om hon var fröken B... Ovan vid det nya namnet och den ärtnu nyare titeln, visste den unga flickan ej rätt hvad hon skulle svara, utan öppnade blott de sköna läpparna och tillslöt dem åter. Men fru Wenner fann sig bättre och svarade: ,Ja, det är det här unga fruntimret ni söker., Negern framräckte då en biljett, som Henriette med darrande hand uppbröt, och som innehöll blott dessa få rader: Min dotter! Det synes som om det skulie behaga Försynen att utsälla målet för min jordiska vandring just der, hvarest jag trott mig finna min sällhets mål. Skynda dig till mig, så fort sig göra låter... En förfärlig olycka... Följ budet genast! Din döende fader Henrik BB... Bleknande släppte Henriette biljetten på golfvet. Fru Wenner upptog och Jäste den och blef icke mindre bestört.