Aftonbladet – 30 mars 1850, sida 3

b b —— MV Ikallas nya; men den Iprecision; vi hemställa nyare större verk. Thållit s. k. Cors anglais; basetthornen och harpan å. ges af flöjten, sedan af oboen, derpå af fagotten, under en imitatorisk figur i qvartetten; längre fram inträder ett solo för 2:dra valdhornet, besvaradt af klarinetter och fagotter o. s. V., hvilket allt mera existerade på papperet än i verkligheten: man hörde nästan blott pianopassagerna, hvilka under udane omständigheter förlorade relation och bety 2, och förekommo såsom blott fingergymnastik. wet säger sig sjelft, att det herrliga verket under sådane förhållanden måste förlora större delen af sin effekt, oaktadt hr Foronis i hvarje hänseende utmärkta föredrag af principalpartiet och orkesterns förtjenstfullt utförda tuttisatser. Olägenheten uppkom egentligen genom orkesterns vid andra tillfällen visserligen riktiga, men här orätt anbragta undfallenhet mot principalstämman, och vi äro öfvertygade om att orkestern, som eljest denna afton inlade mycken ära, vid återupptegandet af denna komposition med nöje skall beriktiga det felaktiga. — Man har för öfrigt med skäl anmärkt hr Foronis åtgärd att blott gifva ett fragment (1:sta allegrot) af den Beethovenska concerten. Den framskridna musikaliska intelligensen har redan länge förbjudit stympandet af klassiska mästerverk, och man är skyldig både den bildade allmänheten och det stora snille, hvars verk man framställer, att, så vidt sig göra låter, troget återgifva detsamma. Emellertid bör ej förbises, att såväl egna arbeten, hvilka sysselsatt hr Foroni för detta tillfälle, sem det trägna inöfvandet af de många nyheterna, lagt möjligen oöfvervinnerliga hinder i vägen för econcertens upptagande i dess helhet. Ut m i nämnde pjes hörde man ock konsertgifvarens utmärkta pianospel uti tvenne smärre nummer, nemligen en Etude melodique at hans eger komposition, som innehåller en behaglig sång, genomförd på ett ganska underhållande sätt, samt en svår effektpjes -f Leopold v. Meyer: Marche dIsly. Uti den förra pjesen utvecklade hr F. i det bundna, flytande föredraget, uti den sednare i bravurstylen en öfverlägsen förmåga. — Såsom kompositör uppträdde konsertgifvaren med en serskildt för tillfället skrifven Ouverture melancolique, en lilig, effektrik pj s, full af energisk rytm. Dock saknade man egentlig melodi i denna komposition, som i detta hänseende ej kan mäta sig med den intressanta och serdsles väl arbetade ouvertyren till Chrislina, som äfven gafs denna afton. Båda onvertyrerna gingo utmärkt väl, och erhöllo stort bifa!k den förstnämnda, som äfven föranlät kompositörens framropande, begärdes da cepo, hvilket dock ej lät sig göra. Ur nämnde opera gåfvos ännu tvenne nummer, remligen bröllopssången ur andra akten (sopransulo med kör), den vi i anseende till dess rena, manerfria styl, dess klara melodiska idegång för vår del anse för operans mest lyckade parti — samt duetten mellan Christina och Oxenstierna jemte derpå följande final, som innehålla partier af mycket dramatiskt intresse, men derföre ock taga sig bäst ut i scen. -Sopransolot smak af mille Berwald, baritor Ea nyhet af högt intresse var Meyerbeers onverItyr till den af hans broder Michael Beer författade tragedien Struensee. Man finner svårligen hos på: gon nyare tonsättare denna djupa blick i instrumentationskonstens alla mysterier, denna djerfhet att försöka det hittills oerhörda, denna säkerhet att aldrig misslyckas dermed, som utmärka Meyerbeers arbeten och äfven i denna ouvertyr på ett lysande sätt utvecklas. Emot formen åter vore åtskilligt att invända, äfvensom motiverna ej egentligen kunne ande mångfalden i deras behandling, de fantastis arne, de skarpt markerade rytmerna gifva ett helt, vid hvars färgprakt men ej utan stort intresse kan dröja. Denna högst svåra komposition gafs med mycken vård och lott till vederbörande om ej i en framtid det bedröfliga instrument, som kallas Iklaviharpo, skulle kunna utbytes rot en verklig harpa, som vore behöflig vid utförandet af de flesta Kapellet bar denna säsong erterstå, och vi vilja af framtiden hoppas det bästa i Idetta hänseende. Tvenne duetter af Wennerberg voro, ehuru förut Ikända, äfven att räkna bland nyheterna, emedan konsertgifvaren försett dem med ett ganska karakteristiskt orkesierackompegnement. Det var Harpspelet på Schyila, omtyckt för sin friskhet, sit dramatiska lif, samt juvenalsreceptionen, denna i sir djupsinniga humor så vöfverträffligt sköna sång. Vi äro ej alideles ense med hrr Strandbergs och Walin: uppfattning af det sednare numret: något mera djup, mera betydelse i uttrycket hade erfordrats. Der. liemte är det en oegentlighet stt Glunter, som skulle .Jinvigas till Juvenal, sjunger receptionsdevisen samfäldt med moagistern, oaktadt hans stämma på detta ställe endast innehåller pauser. Icke dessmindre I mottogs det ypperliga stycket med stort bifall och I gafs på begäran da capo. — Afven hr Ciaffei uppträd de denna afton, nemligen med Donizettis ballad, Fiskaren. Amnet är tacksamt, i behandlingen deremot återvända de stereotypa donizettiska operafraserna nog ofta. Hr C. sjöng balladen med ett okonstladt och innerligt uttryck, hvarvid den vackra melankoliska timbern i hans stämma tog sig ganska väl ut. Blott den reciterande satsen i början kunde , måhända sjungits något mindre monotont. Äfven detta nummer erhöll stort bifall och föranledde sångarens framropande. — Det utlofvade dubbelnumret ur I Meyerbeers nya opera Profelen kunde i anseende till hr Ginihers inträffade opasslighet ej gifvas; vi hoppas emedlertid att denna intressanta komposition snart skall kunna bringss till uppförande. Konserten gafs för fullt hus och bevistades af der Kongl. familjen. —U— (Införes på begäran.) Uti tidningen Aftonbladet, J4 714 för detta år, hai en krypskytt, som gifvit sig namn af Aktieägaren genom en så kallad ,väckeise,, sökt diffamera unI dertecknad såsom räkenskapsförare hos f. d. besty