Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 3

förstört hennes möderne, misshandlat henne, och slutligen stulit barnet ifrån henne, hvarvid hon fått slag och blifvit död. Några närmare detaljer, eller hvar han gjort af barnet, bade ingen vetat omtala; ty att han fört det till sin mor, att det sedan kommit till friherrinnan Lohn, rymt derifrån, blifvit genom Bellmans bemedling upptaget af kungen, samt var idenliskt med den sköna f. d. danseleven vid kungliga operan — allt detta fick man först veta då berättelsen hunnit blifva tillökt med grefve B—s återinträdande i sina rättigheter såsom fader. Hvad Henriette hört om sin fars fordna uppförande, tjenade i sanning icke till att ingifva henne någon vördnad för honom; tvärtom föll det henne svårt att anse honom såsom far; och bans smekningar besvärade henne: på det högsta. Men hurudan blef icke hennes bestörtning, då grefven förklarade att han, som i utlandet samlat en icke obetydlig förmögenhet, och nu äfven gickjatt tåga sin aflidna mors i besittning, tänkte rbosätta sig i Stockholm, der ban ämnade byraren våning vid en af de mest besökta gatorna, lefva efter sitt stånd och hafva hos sig sin dotter, den han antydde att om en månad efter den då innevarande dagen hålla sig i beredskap att till honom afflytta. Henriette bäfvade af — hon visste icke hvad för slags smärta. Hon skulle då nödgas öfvergifva de ädla makarne Wenner, som för henne visat sig vara mer än beskyddare, och flytta till en främmande man, som, oaktadt han styrkte sig vara hennes far, alltid skulle förblifva främmande för henne. Och hennes förbindelse med Adolf — hvem vet, om icke den skulle röna hinder och motstånd af grefven, som nog kunde vilja påtruga henne en man efter sitt stånd, — ord som han ständigt förde på tungan. (Forts. följer.)