Aftonbladet – 28 mars 1850, sida 3

förtviflade, faller af sig sjelft. Det fattades ej mer än en månad i tio år, som hon varit död, och nu kom sönen, hennes närmaste bröstarfvinge, och gjorde sin obestridliga rätt gällande. Hela denna berättelse afhörde Henriette, utan att den kom hennes hjerta att klappa ett enda slag. fortare; ty hon kunde ju icke ana, den om sitt ursprung okunniga flickan, hur nära historien angick henne. Snart skulle hon dock, till sin förskräckelse, erfara det. En vacker förmiddag inställde sig hos dok tor Wenner just den oftanämnde, från utlandet återkomne grefve B..., och det icke mer och icke mindre, än för att återfordra sin dotter, Henriette, som skulle vistas der i huset, och som han nu sjelf ville taga vård om. Genom dopattest,..som han bade ;med sig, jemte vigselattest, som utvisade att han varit lagligen vigd vid flickans mor, styrkte ban sin naturliga rätt till henne, och ehuru bestörta både Wenner och hans fru blefvo, återstod för dem intet annat, än att öfverlemna sin skyddling åt dess far. Svårt vore att försöka skildra Henriettes känslor, vid åsynen af denne man, som man sade sig vara hennes far, och som med utsträckta armar ilade emot henne, öfverbopade henne med de ömmaste smekningar och jublade öfver -att hon var så vacker. Den barsliga härlekens instinkt drog henne visserligen till honom, men en känsla af ångest, fruktan, ja till och med afsky, höll henne tillbaka och hon kände sitt hjerta så beklämdt, att hon tyckte det vara nära att brista. Endast några strödda drag af den grefligs fadrens historia hade hon hört, tillika med berättelsen om hans oförmodade återkomst till fäderneslandet. Man hade sagt att han varit gift med dottren till den rike grosshandlar Thun, som ännu lefde och bodde vid Skeppsbron, men att han varit elak emot henne,