Carl Andersson hade ingenting i saken att upplyss; han skulle böras derom att han sett en karl ett par gånger draga ved på kälke till staden. Hr Sjöberg bestred att detta finge blifva föremål för undersökningen, som handlade om helt andra brott än om möjligen begånget tillgrepp af ved, hvarom, om det ock verkligen skett, numera svårligen kunde uppstå någon rättegång; men ordföranden biföll likväl att framställa till Carl Andersson fråga derom. Vittnet hade aldrig, så vidt det visste, sett Anders Andersson, men väl ett pår gånger mött en okänd karl med en vedkälke, dock icke på Bo egor, utan ena gången vid Ropstensgrinden och en annan gång på Ladugårdsgärdet, då vittnet tilltalat den okände, som vändt sig med ryggen åt vittnet. Hr Ehrenpbol begärde få veta af hvad skäl vittnet kallat karlen vid kälken farbror (vittnet hade begagnat detta yttryck i sitt tilltal), em vittnet kanske varit bekant med honom? Emedan ban träffades på Djurgården, der man har rätt att säga farbror, blef det besked hr Ebrenpohl erhöll. Nu inkallades slutligen Lindström, som afhördes förra gången. Då vederbörande icke hade någon fråga till boncm att framställa, så upplästes ännu en gång bans vittnesmål, dervid han kom i tillfälle att så tillvida beriktiga sin uppgift angående de sparkar Jöngren tilldelat Anders Andersson, att han icke ville säga att de icke träffat hufvudet, han hade tyckt att de riktats mot ryggen och sätet, men om de träffst hufvudet, hvilket möjligen verit fallet, så hade han åtminstone icke observerat det; emellertid hade vittoet hört den misshandlade ropa aj! Sedan detta vittne nu bhfvit ånyo afbördt, tillfrågas återigen doktor Brandelius om sparkar med klackjern kunnat åstadkomma de skador på Anders Anderssons hufvud, som doktorn vid medikolegala besigtningen funnit? Hr Brandelius, i stället för att svara direkte på denna under rättegången förut flere gånger framställda men aldrig redigt besvarade fråga, anmärkte att om sådana sparkar skett mot Anders Anderssons hufvud, så skulle vittnet nödvändigt hafva hört smällen deraf. Under det att en allmän förvåning öfver doktorns svar visar sig hos åhörarne. anmärker ordföranden att det kan mycket bero på beskaffenheten af vittnets hörselsorgan och andra omständigheter om det skulle kunnat höra smällen af en spark, men detta var icke hvad doktorn skulle upplysa utan det, huruvida icke sådsna sparkar kunde ha åstadkommit sådana skador. Er Brandelius: Ja visst! Det är väl möjligt; men det är icke troligt. — Och på det sättet blef ändtligen en fråga besvarad, som alla gånger förut varit lika begripligt framställd, alla gånger med hr häradshöfding Centervalls vanliga klarhet. Hr Dahlqvist skulle nu ännu förbättra hvad han förut ätgjort i saken och kom derföre fram med en insinuation, att vittnet Lindström förra gången varit berusad, men den anmärkningen tog icke bättre skruf än att ordföranden ansåg den innebära ett klander mot rätten, som om Lindström skulle bafva blifvit afhörd utan att vara fullt redig. Hr ordföranden vitsordade för sin del att Lindström icke visat något tecken till berusning och att han med mycken noggranhet besvarade alla fråger, och likaså den af nämnden, som då varit tillstädes, och för öfrigt, anmärkte hr Centervall, äro flere personer pu närvarande, som då också voro tillstädes; och de kunna säkert intyga att Lindström ver fullkomligt redig. Ingen tillfrågades serskildt, och ingen ansåg derföre lämpligt att svara, men något hvar talade med de närmaste om obefogenheten af hr Dahlqvists insinuation. Nu begåfvo sig domstolens ledamöter ned på gården för att taga i ögonsigte den släda, med en silltunna, hvarpå Jöngren och Andersson haft plats, då den förre, enligt Rundqvists uppgift, skulle hafva sparkat Andersson. Af? slädans storlek och beskaffenhet befanns att det varit lätt möjligt för Jöngren att tilldela Andersson dessa sparkar. Sedan domstolen äter intagit sina platser, ingaf br Ehrenpohl tvenne borgensskrifter, den eve för Jöngrens personliga inställelse vid hvarje rättegångsdag och den andre för alla de böter, som kunde honom ådömrmas, samt begärde, under anmärkning, att det icke innefattade klander mot domstolens förra beslut, att Jöngren måtte mot denna borgen varda ur häktet frigifven, viljande br Ehrenpohl, ifall detta icke skulle bifallas, påyrka att Rundqvist måtte förfiyttas från regementets arrest till cellfängelset. Sqvadronsfullmäktigen upplyste på fråga att Rundqvist hitintills icke sutit arresterad i enskildt rum, men sådana funnos, och om det blefve föreskrifvet, skulle han blifsa afskiljd från andra arrestanter. Hr Sjöberg förklarade, att då de omständigheter, som under degen förekommit, snarare gifva ytterligsre stöd åt att Jöngren skulle hafva begått deåtalade brotten, än tvärtom, fann han icke skäl förena sig i en begäran at domstolen skulle upphäfva sitt förut fattade beslut, uten yrkade han, att Jöngren skulle fortfarande hållas i häkte, hvaremot, då Rundqvist redan vore atresterad, han icke fann skäl för sin del yrka hans förflyttande till cellfärgelset. Hr Dehqvist ansåg au då rätten reden beslutat häkta Jöpgren, detta beslut icke kunde annat än i laga ordning upphäfvas, hvarföre han i det afseendet icke ville yttra sig, men hvad det rörde Rundqvist, så förenade han sig i hr Ehreppohls yrkande att han måtte till cellfängelset förflyttas. Efter en kort öfverläggning underkände domstolen hr Ehrenpohls begäran och utsatte målet till en annen dag. —— — Förliden lördag anmälte hofjägmästaren Holmström, boende vid Liljans, att han uti skogen vid Uggleviken påträffat liken af en väl klädd karl och eh qvinna, hvilka synbarligen sjelfva med skjutvapen, liggande bredvid dem, athändt sig lifvet. Vid