Man föreställe sig, om man kar, våra resandes bestörtning, då de, anlända till Roslagstullen, förbjödos att fara in i staden. Det var den 47 Mars på morgonen; kungen hade, aftonen förut, blifvit skjuten och för ingen var det, på flera dagar, tillåtet att passera ut eller in genom någon af Stockholms tullportar. Vi förbigå den tid då vår hjeltinnas, icke sorg utan förtviflan, öfver konungens olycka, sjukdom, död åc. höll på att göra henne vansinnig, och återvända till denna afdelnings utgångspunkt, då vi finna den unga flickan, på sjuttonde året gammal, vistande hos doktor Wenners, såsom hade hon varit en medlem af deras familj. Vid den villervalla, som rådde under kung Gustafs långa dödskamp, hade ingen fått tillfälle tala med honom om något så obetydlig:, som den lilla dansösen; ingen fick inträde, som icke specielt hade inne att göra, och för första gången såg den trogne Badin sin konungs dörrar slutna och sig sjelf utestängd. Med Gustafs bortgång föll således Henriettes stöd för alltid undan, ty någon disposition för hennes räkning förefanns ej. Familjen Badin, sjelf fattig, hade ej råd att behålla henne utan betalning, och likväl frestades hon intet enda ögonblick af lusten att, för inkomstens skull, qvarblifva vid teatern. Hon tänkte deremiot allvarsamt på att skaffa sig en guvernantsplats, då fru Wenner, som för fyra år sedan icke på några vilkor velat mottaga ett främmande barn, nu tyckte sig behöfva ett fullvext fruntimmer till sällskap och biträde, och erbjöd således den unga flickan sitt hus och sitt bord. Ingen kunde vara tacksammare än den stackars värnlösa Henriette, som genom sin sanma gudsfruktan, sin ovanliga sedlighet och sitt rena bjerta, vida mer än genom sina talanger, till den grad tillvann sig sin ädla beskyddarinnas tillgifrenhet, att denna snart ansåg henne som en älskad anhörig, ja, som om hon varit hennes egen dotter. I vindsvåningen af det hus, som är beläget midt emot det Wennerska, eller till venster om Drottninggatan, syntes beständigt, eller rättare