Article Image
vara möjligt för honom att på en gång hålla i tömmarna och skärpet samt slå Andersson med piskan. . Rundqvist förklarar, att Jöngren bållit i skärpet med venstra handen och i tömmarna och piskan med den högra, men tycks dock göra denna sednare uppgift med någon osäkerhet. Under det de körde från stället, der Andersson greps, tills de hunno fram till Mosstorpet, gick Rundqvist bakom slädan och styrde Anderssons vedkälke, som blifvit: bunden vid slädan. På ordförandens fråga, huru långt detta vägstycke kunde vara, upplyser en närvarande åhörare, jemte br Dahlqvist och Rundqvist, att det kunde vara tvåå trehögst fyrahundrade famnar. Aktor, hr Dahlqvist, anmärker nu, att det förra gången varit någon motsägelse mellan Rundqvists berättelse och Lindströms vittnesmål, emedan den förre sagt att Andersson legat på slädan och Lindström vittnat att han suttit då vittnet kom ut från sitt hem vid Mosstorpet; men ordföranden, som i förbigående säger, att om så vore förhållandet, så skulle åklagarens anmärkning gälla protokollets riktighet, ty deruti finzes ingen så beskaffad motsägelse upptagen, påminner hr Dahlqvist, att i detta fall verkligen ingen motsägelse egt rum; Rundqvist hade segt, att Å. Andersson blifvit lagd på slädan då han greps, och vittnet Lindström hade berättat, att han satt på slädan då Lindström med Rundqvist kom ut från Mosstorpet. Hr ordföranden vitsordade således protokollets riktighet. Nu uppropades de tillkallade vittnena: Lindströms hustru Greta Mattsdotter, vaktmästaren vid serafimerlasarettet Carlsson, arbetskarlen Carl Mattsson och bonden Carl Andersson, hvilka, sedan intet jäf kunnat mot någondera utrönas, fingo aflägga vittneseden, och varnades för dess missbruk. Derefter fingo de allesammans, utom vaktmästaren Carlsson, tillika med nu äfven närvarande, förut afhörde vittnet Lindström, afträda till förmaket under det vittnesförhör företogs med . Vaktmästaren Carlsson. Den 7 Februari straxt på eftermiddagen hade sedermera aflidne Anders Andersson blifyt förd till serafimerlasarettet, der ban mottogs af vittnet och fördes till mottagnipgsrummet. Vittnet hade så väl under vägen dit som och på mottagningsrummet frågat både Andersson och hans hustru huruledes våldet mot bonom egt rum, dervid under uppgåendet hustrun först berättat att en gerdist slegit bonom, hvilket äfven sedermera af Anders Andersson i mottagningsrummet blifvit uppgifvet. Dock hade vittnet tyckt sig förmärka att både bustrun och Anders Andersson velat undvika att redogöra för rätta förhållandet. Men sedan Anders Andersson blifvit uppförd i sjelfva sjukrummet, hade han äfven yttrat att dertjemte en annan, en af hans gamla busbönder på Bo slagit honom, tilläggande vittnet att hustrun varit mycket upprörd och att Anders Andersson haft svårt att tala. Hr Ehrenpohl villekfästa sig vid uttrycket en af hans gamla husbönder på Bo och menade att det icke kunde hafva afseende på Jöngren, då denne aldrig varit Anders Anderssons husbonde, men ordföranden anmärkte att arbetare på landet betrakta såsom sine husbönder dem för, hvilka de arbeta, och ÅA. Andersson hade huggit ved på Bo, hvarföre han dermed måst mena Jöngren, hvilket vore så mycket tydligere, som icke någon annan person än Jörgren cch Rundqvist deltagit i våldet mot honom. Derefter bestred hr Ehrenpohl allt afseende å vittnets berättelse, utom i hvad som rörde att Anders Andersson kunnat gå sjelf från mottagningsrummet till sjukrummet, hvilket skulle antecknas, men domstolen kunde först vid målets slutliga pröfning besluta hvad vigt skulle föstas vid vittnets uppgifter. Lindströms hustru Greta Mattsdotter inkallas nu. Hon är en qvinna ur den fattiga klassen, det synes väl på bennes torftiga klädsel, och äfven ansigtet, gulblekt och magert, bär armodets stämpel. Hon tyckes våndas af att så se sig utsatt för allas blickar, och under suckar och pustar berättar hon, då och då torkande sig öfver pannan med handen, att Rundqvist kom in till Mosstorpet och sade sig hafva gripit en vedtjuf samt uppmanade hennes man att komma ut för att se om han kände igen honom, bvilket Lindström också gjort, sedan han hunnit kläda sig. Hon hade dervid följt med ut i förstugan, men i mörkret endast varseblifvit en släda. Dagen efter hade hon i sällskap med sin 46-årige son begifvit sig till staden och på Gångsätravägen anträffat först ett vedträd och sedan på sidan om vägen spår till gärdesgården och innanför denne långsmed densamme liksom en grop i snön. Dervid kade hon iakttagit att på vägen låg flere bitar af störar, af hvilka hon tagit upp ett par; på den ena, som var en kantig spjelka af en rund stör, hade funnits-en blodfläck. Hr Sjöberg begärde att vittnet måtte tillfrågas om det hade sig bekant att mannen blifvit vidtalad af Jöngren att hemlighålla något i sitt vittnesmål. Hr Ehrenpohl bestred detta, åberopande sig på att vitnen skulle berätta endast hvad de hört eller sett händt vara; men ordföranden fann icke skäl att förneka denna frågas framställande. Vittnet förklarade derefter att det icke hört Jöngren eller någon annan vidtala Lindström om att vittna oriktigt, men då mannen kom hem, hade han sjelf för henne berättat att Jöngren velat öfvertala honom dertill och lofvat att i vederlag hjelpa honom i hans nödställda belägenhet. Hr Dahlqvist frågade nu, om Rundqvist var mycket häftig då han kom in till Mosstorpet, och om han frågat efter något tillhygge för att dermed ytterligare slå Andersson? Vittnet bejakar dessa frågor; Rundqvist hade både varit häftig och frågat om der fanns någon käpp. Härefter begärde hr Dahlqvist åter få en fråga framställd, hvars tendens till understödjande af Jöngrens sak var tydlig, men som icke hade något inflytande på sakens utredning, bvarföre ordföranden nekade att framställa den under en ganska allvarlig tillrättavisning åt br Dahlqvist, som i egenskap af allmän åklagare borde veta att komma med andra frågor än sådana, som blott onödigtvis skulle upptaga rättens tid. Carl Mallsson inkallades nu. Han hade bott i samma hus men icke i samma rum som Anders Andersson, och visste icke när Anders Andersson lemnat sitt bem. Han hade på förmiddagen kommit in och sett honom der han låg med båret nedblödt och ögonen tillsvullna. För öfrigt hade han på vägen der våldet skewt sett en stump af en rund stör med en fläck efter blod. ESSEN TSAR TRE Man föreställe sig, om man kar, våra reov KR

25 mars 1850, sida 3

Thumbnail