sagdt, så minga och långa stunder på dagen, som det kunde låta sig göra, en ung man, hvilken satt med en bok i banden, utan att vända ett blad, men derunder oaflåtligen betraktande Henriette, dör hon satt vid ett aj fönstren i familjen Wenners hvardagsrum, sysselsatt med att knyppla spetsar, ett arbete som roade henne framför alla andra. Länge var det, innan flickan bemärkte den unge mannen; men när det en gång skedde, förledde nyfikenheten henne att äfven en annan gång blicka dit upp; ty hon undrade om han verkligen var hennes granne eller en främmande, som helsade på i huset midt emot. Snart kom hon dock under fund med det förra; och ehuru hom väl icke ville visa att hon såg upp till vindskupan, föll det sig dock så, att blicken då och då riktades dit upp, alltid med den påföljd att hon rodnade, hon kunde sjelf ej begripa hvarför. Hade hon en gång blickat dit upp och varseblifvit grannen, så aktade hon sig sedermera under en ling stund att bli ertappad med samma nyfikenhet; men hon kände, liksom af instinkt, att den okändes blick hvilade på henne, och denna visshet kom hennes hjerta att slå fortare: ! Så hade det under en hel månad fortfarit, och Henriette hade fått veta ått den ifrågavarande grannen var en ung läkare, eller snarare medicine kandidat, som var mycket flitig att studera sin ädla vetenskap och lofvade att en dag blifva mycket skicklig, men som ännu icke börjat praktiser2. Man gjorde det tillägget i berättelsen, att han var mycket fattig, Men huru skildra hennes förvåning, bennes utomordentliga förvirring, då hon en dag såg samma medicinekandidat inträda i förmaket, dit iförd af doktor Wenner sjelf, som presenterade honom för sin fru, sade sig vara utmärkt glad öfver att hava gjort hans bekantskap, emedan han var son till en bland doktorns fordna ungdomsvänner, samt tillade, att en kuvert vid hans bord skulle när som helst stå för den unge mannens räkning, så vida hans goda hustru icke hade något deremot, hvilket han ej hade anledning frukta. (Forts.)