Aftonbladet – 25 mars 1850, sida 2

er medföra alltid en ovanlig rörelse i staten, vilken rörelse sedan åtföljes af en viss domling. Man hade upphört att beständigt tala ;m de sammansvurne, nu mera landsförviste; jelfva Ankarströms namn sväfvade ej längre vå hvarje tunga, sedan man tröttnat att föroanna honom såsom niding eller ömka honom såsom martyr. Allas tankar voro riktade åt let nya statsrodret, till hvars handterande en jortonårig kcnung skulle öfva sina svaga hänler. Sveriges menighet var indelad i trenne politiska partier: de saknande, de triumferande och de hoppfulla. Alt den stora tragedien skulle medföra förindringar inom hofvet så väl som inom staten, faller temligen af sig sjelft. En mängd personer, som voro missnöjda med sakernas nya ställning, hade lemnat hoftjensten och satt sig i ro, så vida de befunno sig i den lyckliga pekuniära ställning, att de utan bekymmer kunde lefva för sig sjelfva. Bland dessa var fru Wenner, hvars man, såsom praktiserande läkare och isynnerhet såsom läkare vid hofvet, hade samlat en ganska betydlig förmögenhet. Sitt stora hus vid Drottninggatan, hörnet af Jacobs gränd, och hvilket ännu existerar under JV 8, enligt den sednaste numereringen, samt utgör ett af de vackraste husen vid norra förstadens hufvudgata, hade han då nyligen reparerat och låtit upputsa så väl till det yttre som det inre, och bebodde sjelf, tillika med sin fru, andra våningen åt Drottninggatan. För fru Wenner, hvilken naturligtvis icke tjenstgjort hos Gustaf III, utan hos hans drottning, hade väl kungamordet egentligen icke varit någon nödvändig anledning till afskedstagande; men hon tyckte dock, att det numera var så tungt och triste vid hofvet, sedan dess mest lifvande genius flytt derifrån; enkedrottningen var sorysnare, stelare, fåordigare och om möjligt högdragnare, än någonsin som regerande drottning. Allt var så olikt, så förändradt, att de, hvilka uppriktigt älskat konung Gustaf — och otaliga voro de — samt de, som enthusiastiskt tillbedt honom — och de voro