Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 3

men att de förakta mig, det förstår jag. Aldravärsta förödmjukelsen lider jag af mina läskamrater, som icke ens vilja sitta bredvid mig, utan maka sig tillsammans, så mycket de kunna, liksom vore jag behäftad med en pestartad sjukdom. Att gå två steg bredvid mig på gatan, skulle de anse för en verklig skam, och ständigt får jag höra ordet ballettflickan, ballettflickan, med uttryck af förakt och afsky hviskas från mun till mun. Hvad har jag då gjort dem, dessa fröknar och mamseller, som äro nog lyckliga att slippa vara ballettflickor? Ack, ers maj:t! jag uthärdar icke längre på detta sätt. Jag vet att jag bedrager ers maj:ts förboppningar och att alla de penningar ers maj:t slösat på mig skola anses såsom förgäfves utgifna... men jag vet ock att jag skall dö, om jag längre fortfar med detta odrägliga lif... fortfär att vara en person, den alla tro sig -hafva rätt att förolämpa, förakta, förtrampan.. Den upprörda flickan, som, ehuru egentligen: innu ett barn, hade från scenen, der hon så ofta vistades, hemtat en viss lätthet alt lägga Sika ord, hade dock denna gången talat med neka värme och ifver, än någonsin förut varit fallet. Också kände hon sig, efter slätet af letta långa tal, så tillintetgjord, så upplöst af sorgliga känslor, att hon, liggande på knä, som hon var, gömde ansigtet i den mjuka sammetsiynan af en förgyld stol, som stod nära henne, samt fortfor att gråta, medan kungen å sin ida öfverlemnade sig åt en mängd olika beraktelser. (Forts.) —— -——tt—LL ! EN GAMMAL SKÅNSK FOLKSÄGEN, nästan lika ammeal med jätten Finn, säger att anledningen till len häftiga storm, som nästan alltid rasar emellan omkyrkan i Lund och Konsistorii ecklesisstici bus, r att söka i följande händelse. — Stormen och seelzebub kommo promenerande vid domkyrkan; den ednare som hade ärende till ,Svarta konsistoriump Malisen påstår, att han ville söka en Viss syssla), ad den förre visa honom den artigheten att vänta, nedan han uträttade ärendet. B. B. aflägsnade sig, nen återkom aldrig (han fann sig neml. väl, dit han ommit), och stormen går der och väntar beständigt ch spelar ofta våra damer rätt elaka sprait, som inen, utom denne, sklle drista sig till. (Corr.i Lund.)