Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 3

— ! ARSA bekänna, försäkrar jag dig på förhand om mir kungliga förlåtelse. Afven om jag skulle svika en af ers maj:ts gladaste förhoppningar ? frågade flickan, i det hon mot honom lyfte sitt sköna, af tårar öfversköljda anlete och såg på honom med ögon, som väl kunnat smälta ett hårdare hjerta än Gutsaf II:s. Svika mina förhoppningar? upprepade kungen åter. —Jag förstår icke i hvilket fall du. ..x Så vet då, allernådigste herre! började hon, men talade nu så fort, som om orden hade bränt hennes blomstande läppar och hon kunnat undgå svedan derigenom, att hon med brådska uttalade dem; — ,så vet då, att jag länge... särdeles nu, sedan jag började gå och läsa till skrift, känt afsmak för teatern — en aflsmak, som, ju mer jag söker motarbeta den, får desto mera makt öfver alla mina tankar. Jag hör ju icke annat, hvart jag vänder mig, än att allt operans folk afskys och föraktas, och jag börjar tro, att det icke sker utan all orsak; ty ju större jag blir, dess mera märker jag att deras tal och uppförande är långt ifrån sådant, som jag är van att se hemma hos Badins och bland deras bekanta. Jag vet icke hvad det är deruti, som sårar mig... men sårar mig gör. det, och det förefaller mig som om Gud skulle i vrede vända sina ögon och öron derifrån, som om de englar jag är van att tänka mig . ständigt, ehuru osynliga, omsväfva alla goda menniskor, skulle vid sådant opassande glam taga flykten. Allt hvad gossar heter, bland mina kamrater, hata mig och gifva mig öknamn, derföre att jag icke vill leka och rasa med dem, såsom de andra flickorna göra. En hop förnäma herrar hafva tillåtit sig att ta mig under hakan och tilltala mig med en hop smeknamn, som jag finner ytterst fadda och förargliga; och när jag snäser dem, fråga de om jag icke skäms att vara så tillgjord... jag... en teaterflicka!... fråga huru jag, på den plats jag står, ens kan understå mig att vilja spela den dygdiga, just som de icke skulle veta, att sådana flickor ej, likna andra, — Jag förstår icke hvad de mena,