Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 3

gen om ett par år kommer att öka min guns! medelst bekostande af en utländsk resa för dig. Den unga flickan, hvars skönhet denna dag mer. än någonsin förut, väckte en häpen be. undran hos den store skönhetskännaren Gustaf väckte genom sitt högst besynnerliga och för honom oväntade uppförande ännu mer hans bestörtning; ty, i stället att, såsom han hade trott, sjunka till jorden, öfverväldigad af erkänsla för så mycken kunglig nåd, blef hon stående stel och stum, med nedslagna ögon och slutna läppar, och utan att ens räcka handen till mottagande af den dyrbara gåfvan, detta nya vedermäle 2f monarkens stora bevågenhet. Min Gud, barni, ropade Gustaf; hvad fattas dig?... Du tiger... du slår ned ögonen... dina kinder brinna och jag ser den ena tåren efter den andra bana sig väg öfver deras glödande rosor. För Guds skull, flicka, hvad har händt ?) Intet! Intet, ers maj:tI stammade Henriette. Intet, säger du... och du står ju der som en förtappad. Hur skall jag tyda denna gåta? Värdes uttyda den huru som heldst, blott icke såsom otacksamhbet, nådigste konung! snyftade flickan, sjunkande på knä. Otacksamhet!... hvad?... Har jag någonsin beskyllt dig derför? Ack! — Ers maj:t skall göra det i nästa ögonblick, så snart e1s maj:t får veta... får veta ... Hon förmådde icke tala meningen till slut. Får veta? upprepade Gustaf; hvad skall jag få veta? ; Att jag är ers maj:ts faderliga nåd helt och hållet ovärdig), framstötte hon nu mellan snyftningarna. Det stack till, genom kungens hjerta, som hade det varit ett lancettstygn, och han visste icke hvad han skulle tänka om en sådan sjelfanklagelse. Han närmade sig den unga flickan, lade sin hand på hennes hufvud och yttrade med godet: Tala ut, barn! Hvad du än må hafva att