Aftonbladet – 22 mars 1850, sida 2

svanunge i ett korpbo, så vande de sig nog snart vid hvarandra och — det kan jag försäkra mitt majestät att — hvad religion, dygd och sedlighet beträffar, så — nog skall hon få lära sådantp. Med en dugtig klapp på Badinrs axel och ett leende af kungligt solsken, gick Gustaf in på det förslag hans fordna lekkamrat framställt och hlla Henriette Söderberg blef samma dag en medlem af Badins familj. Om denna unga flicka, som af naturen var så tacksam för all vänlighet och välvilja, just emedan hon under sin glädjelösa barndom njutit så litet deraf; om hon, genom konungens godhet befriad från sin olyckliga belägenhet och njutande dagliga rön af hans konungsliga, nästan faderliga buldhet, för honom hyste den varmaste tacksamhet, den innerligaste kärlek — hur skulle icke dessa känslor utveckla och föröka sig i värman af den dyrkan, bvarmed hela familjen Badin omfattade Gustaf III? Det var icke kärlek, icke tacksamhet, icke vördnad — det var allt detta tillsammans; det var nämligen en tillbedjan, sådan man bör egna blott det högsta väsendet; och ändå — ändå innebar denna känsla någonting så menskligt. Icke underligt .om Henriette i en sådan omgifning lärde sig att anse kung Gustaf som — icke blott den störste af alla konungar, utan äfven som den förträffligaste af alla menniskor. Genom sin afgjorda och för all annan framstående fallenhet för danskonsten, blef Henriette äfven från första början berr Terrades stora favorit och, då hennes kamrater, icke blott med henne jemnåriga, utan äfven vida äldre; af honom fingo uppbära både de skarpaste bannor och stundom äfven ganska ymnigt med rottingslängar, bemöttes hon deremot med all den courtoisie, hvaraf fransmännen i allmänhet ha så godt förråd, och epiteten charmante creature, aimable enfant, pelite pecore, mon amour, poupor.n?, mignonne, Öc., voro för henre så vanliga, att hon skulle funnit sig högst förundrad, om de någon gång hade uteblifvit.