Aftonbladet – 21 mars 1850, sida 2

elordt genom densamma (naäaringsiörfattningen), ty ar betarne äro nu i tillfälle att uppdrifva lönerna, om de äro eniga, men vi påstå, att det är ett otillräckligt steg och att idten, som i sig sjelf var god, blifvit genom en ganska hufvudlös förordning bortskämd. Men när kom A. B. att få ögonen öppna derför? Om icke den så utskrikna socialistiska pressen varit den, som börjat påpeka dessa förhållanden, så hade A. B. fortfarit att sjunga sina lofsånger, troende att det såg lika väl ut i den fattiges koja som i millionärens boning. Nu hoppades det att böja menskligheten ur sitt elände genom att förändra en i vår -bevillningsförordning. Men hvilken lydelse skulle denna erhålla? Kanhända att införa en progressiv beskattning på egendomen och kapitalet af hvad natur det vara må? Å gudbevars, skulle ÅA. B. utropa, det vore ju att antasta egendomen och den bör vara som den är, ty det är en välgörande Guds gåfva. Detta yttrande går, såsom läsaren ser, ut på att insinuera, dels att Aftonbladet till en början ansett allting vunnet genom de. ifrågavarande näringsförfattningarna och endast sjungit lofsången, öfver dem, de!s attA. B. först genom den socialistiska pressen blifvit framtvunget att erkänna deras otillräcklighet. Det är likväl notoriskt, att Aftonbladet genast efter det dessa förfaltningar utkommo fästade uppmärksamheten på, att näringsfrihetens princip icke deruti blifvit genomförd, och att de inskränkningar, som samma författningar innehölle genom ett onödigt reglementerande, betydligt förminskade värdet af reformen. Mer än ett par år inhan Reform utkom, innehöll således Aftonbladet och har sedermera ganska ofta upprepat just den anmärkning, som Reform nu ger sig min af att vilja framställa såsom riktad emot dess åsigter. Hvad kan väl vara orsaken till ett så oärligt handlingssätt? Ar det, månne, blott begäret att söka göra sig intressånt hos en viss klass läsare på annans bekostnad, och att synas hafva något nytt att komma med, eller har Reform icke kännedom om hvad den offentliga diskussionen öfver ämnet förut innehållit? I förra fallet har Reform gjort sig skyldig till jesuitism, i det sednare har den alltid orätt att tillvita andra något hvarom den uraktlåtit att förvissa sig. Och huru kan väl en redåktion med något anspråk på bona fides tillåta sig framkomma med en så plump: och eynisk beskyllning som den Reform gjort oss, att Aftonbladet skulle någonsin trott att det såg lika väl ut.i den fattiges koja, som i millionärens boning,? Vi fråga blott, hvad afsigten kan vara med sådana framställningar? Om dessa saker kunna sägas om Aftonbladet, hvad slags borgen hafva väl de personer, som nu uppträdt i Reform och icke försmå att taga till hjelp dylika demagogens föruktliga vapen, gifvit för sin politiska heder? Skulle man icke, med samma taktik til!baka, kunna säga att de endast hade: för afsigt att arbeta för. några dolda afsigter emot de bemödanden som göras för verkställbara reformer i frihetens intresse? Likväl misstänka vi ej utgifvarne af Reform för sådana låga afsigter, men vi hafva ansett angeläget att tillrättavisa en alltför långt drifven lättfärdighet i diskussionen, hvilken icke kan hafva annat resultat än att genom framtvingande af sjelfförsvar och reklamationer borttaga en tid och ett utrymme som kunde nyttigare användas på ett positivt sätt. Reform bar uti det citerade stycket äfven vidrört den progressiva beskattningen och frågat oss om vår tanka i detta ämne. Vi hafve i detta afseende redan en gång lemnat ett svar i anledning af en artikel i Folkets Röst, men vilja ytterligare säga ett ord härom. I korthet tro vi att de fleste som tala om den progressiva beskattningen gjort sig ganska liten reda för hvad derigenom kunde vinnas. Hela den direkta bevillningen uppgår för närvarande icke till 2 millioner rdr banko och bärvid måste ändå erinras att minimiafgiften för många mindre bemediade hanltverkare är för hög. Om nu det som häruti är för mycket skulle minskas, så är det väl knapt tänkbart, att förhöjningen på det hela genom en progressif beskattning kunde komma att gifva mer än en million: utöfver det nuvarande beloppet, emedan antalet af de rika icke är så serdeles stort här i landet; och huru mycket vore väl härmed vunnet till förbättrande al arbetsklassens ställning? År meningen åter att öka grundskatterna, så lärerdettå väl vara omöjligt på skatfejorden, och på den privilegierade torde det icke heller kunna ske utan allt slags ersättning. Dessutom är hela theorien om den progressiva beskattningen så opopulär, att den icke epngång kunnat genomföras i Frankrike med dess folksuverämtet; än mindre lärer det då kunna ske här. Det synes således vara skäl att, åtminstone tänka på att få den proportionella bevillningen att utgå efter verklig inkomst innan man talar om något mera. I sjelfva verket kan det också ej nekas, att redan i denna proportionella b2villning, om den rätt erlägges, ligger en progressiv beskattning. Beviset för detta påstående är ganska enkelt. Ty om man ville taga jemlikhet i skyldigheter, likasom i rättigheter, efter bokstafven, så skulle egentligen hvarje samhällsmedlem skatta lika, under förutsättning att enhvar har sardma tillträde till skydd af statens allmänna ivorättningar och lagar. Men just derföre, att ett tyst medgifvande måst göras att de i materielt. afseende lyckligare lottade draga större fördelar af samhället, har redan en afvikelse ifrån den bokstafliga jemlikheten skett dels genom den propor:ionella bevillningen, de!s genom grundskatterna på egendomen. Detta hindrar icke, att de förmögnare väl kunde tåla vid att betala mera än nu sker; men det lärer i alla hänseenden blifva nödigt att gå tillväga med mycken varsamhet med den progressiva beskattningens tillämpning såsom princip, d. v. s. att t. ex. den som har 4000 rdr i inkomst, skulle betala en dubbelt eller tredubbelt så stor procent af denna inkomst till staten som den hvilken har 2009 rdr, 0. s. v., emedan sjelfva normen för förhöjningen ailtid blir god