MMMM beskyddare, ehuru något sakta, så att hans, poetens skyddling, ej måtte höra det, huru han och hans hustru blifvit i hög grad öfverraskade af lilla Henriettes talanger, hvaraf sång och dans dock voro de, i hvilka hon hunnit längst. Hvad? Sjunger hon och dansar? utbrast kungen ifrigt. Det kunde då vara en acqvisition för operan. Bellman mulnade väl något vid detta monarkens yttrande, ty på den usla ståndpunkt, som teaterns både manliga Och qvinliga Konstnärer på den tiden stodo, i fråga om moralitet och aktning, ansåg han den lilla flickan, för hvilken han, under den korta bekantskapen. verkligen fattat en varm tillgifvenhet, förlorsd i samma ögonblick hon beträdde teatertiljorna. Försigtigheten fordrade dock, att han för närvarande dolde den bittra känsla, hvaraf han intogs. Han vinkade åt Henriette att komma rärmare och uppmanade henne att låtarhans majestät höra den lilla visan, som hon om morgonen sjungit i Bellmans hem. Utan ringaste förlägenhet, men cckså uten ringaste anstrykning af djerfhet, började den lilla en på den tiden mycket modern viga: Du, i Hvars oskuldsfulla blick Jag läser glädje, fri från smärta! Du tänder, med förnyadt skick, Förnyad ömhet i mitt hjerta c. Med ett utrop af bravo! beledsagadt af handklappningar, afbröt kungen den lilla sångerskan, just då bon stod i begrepp att börja Visans tredje vers. Hon sjunger i sanning icke illan, stillace han, och om den rösten blefve skickligt uppöfvad kunde det bli något af. Nu tillegansen! Låt mig se, mitt lilla barn, omdu, såsom far Bellman påstår, kan dansa en riktig monuett. Musik, Bellman!