Jen tid, då vesterns lugn är utsatt för så många faTOF.D En hvar är sjelf den bästa domaren öfver sin egen värdighet, och Ryssland ärnar icke bestrida engelska kabinettets rätt att upprätthålla sin värdighet på sätt det finner lämpligast. Det mer Jointeresserade Europa skall likväl komma att afgöra, huruvida de åtgärder som vidtagits äro en så stor makt som England värdiga, inför en svag och värnös stat. Men hvad vi äga fullkomlig rätt att anmärka och -att beklaga, det är den fullkomliga bristen på höflighet emot de två makter, som deltagit i den traktat. hvarigenom konungariket Grekland izrättades, hvilka alltsedan den 6 Juli 4827 ständist I handlat gemensåmti, och som alltid haft samma interesse i detta rikes angelägenheter. Ryssland kände mycket väl att England hade enskilda fordringar ati uppgöra med Grekland, och att det år 4847, under Kollettis minister, stod i begrepp att vidtaga åtgärder till deras utkräfvande med våld. Men sedan har det icke mera hört talas derom, och i tanka att långt vigtigare ämnen fästade Englands uppmärksamhet på annat håll, väntade det verkligen ingenting mindre, än att lösningen af denna fråga skulle anses nog maktpåliggande att rättfärdiga anlitandet af de ytterligaste medel. Hade Ryssland förut ägt någon kunskap derom, skulle det tillstyrkt Grekland att lyssna till anspråken; och hade Grekland vägrat, då kunde England hafva vidtagit de anstalter, som det fann ägnade att åt anspråken förskaffa tillfredsställelse. Men så förfor icke Englard; det vårdade sig ej att: underrätta hvarken Ryssland eller Frankrike om sin afsigt. Intet meddelande af sådant slag gjordes hvarken i Petersburg eller Paris; först då olyckan skett, blefvo ryska och franska regeringarne underrättade derom. Ryska sändebudet i Atten erbjöd två gånger sina bona officia åt m:r Wyse, men hr Wyse förkastade dem begge gångerna, under förklaring att han icke kunde mottaga de två makternas bemedling i en sak, som icke anginge dem,. Och ändå är Grekland ingen isolerad stat: kan icke sägas vara en makt, som är sjelf orsaken till sin tillvarelse. Grekland är en sat som skapats af Ryssland och Frankrike, i kraft af samma rättigheter och på samma vilkor, som den skapades af England. De tre makterna grundlade det nya riket i förening och förbundo sig, hvar och en mot de begge andra, att respektera dess sjelfständighet, upprätthålla dess helhet, och understödja den dynasti, som de satte på thronen. Ingen af dessa tre makter kan fordra, hvatl som icke heller skulle passa sig för någon af dem, att deras eget g:mensamma verk tillintetgörs, Greklands oafhängighet hotas, ingrepp görs i dess helhet, eller dess dynastis bestånd skakas genom att i verldens ögon förödmjuka den, störa landets lugn eller utsätta det för anfall af partier (hvilka möjligen kunde finna sig uppmuntrade genom engelska flottans närvaro) och tilläfventyrs för fasorna af ett inbördes krig. Ryssland och Frankrike äro väsendtligen och på det högsta angelägna om detta rikes lugn. De hafva åt detsamma försträckt summor, hvilkas återbetalning de önska, icke mindre än England. Men de nödgas förkasta åtgärder, som efter allt utseende ägna sig att urståndsätta Grekland till sina penningeförbindelsers uppfyllande. De äro derföre berättigade att skärskåda anledningen till en strid, som medför så allvarsamma följder för dem sjelfva, och att betrakta saken, ingalunda, efter brittiska ministerns påstående, som ett helt och hållet engelskt interesse, utan som en fråga, hvilken i lika hög grad vidkommer både Frankrike och Ryssland. Visserligen har England meddelat Ryssland en förteckning på sina fordringar; men efter de upplysningar, som meddelats af! motparten, synas de något öfverdrifna. Men antingen man afser deras belopp eller föremål, stå de alldeles icke i någon proportion till de medel; som begagnas att indrifva dem. Det samma kan a fortiori sägas om de två små tätt invid Greklands fasta land belägna öar; på hvilka England gör anspråk såsom Ioniska öarnes tillhörigheter. Detta är en territorialfråga, i afseende på hvilken Ryssland och Frankrike äro befogade att spörja, om och i kraft af hvilken åtkomsthandling England ärnar rubba den status quo, som bestått i 48 år, tillegna, sig rätt att förändra kartan öfver Grekland och tillegna sig en del af dess område, huru liten den än må vara? Detta är ett spörjsmål, som måste granskas af de tre makterna. Då Ryssland, England och Frankrike anvist Grekland ett visst omfång af gränsor och kuster, som anses tillräckligt till de:s försvar, äga de att fråga sig om detta ändamål kan uppnås, i fall England berättigas att taga fotfäste på ifrågavarande holmar, af hvilka den ena blott ligger !s mil ifrån kusten. Kejsaren anbefaller er att göra engelska regeringen allvarsamma föreställningar, och på det en: trägnaste uppmana den att skyndsamt göra slut på ett sakernas skick, som icke af någonting framtvingas eller rättfärdigas, men som blottställer Grekland för faror och olyckor af den svåraste beskaffenhet. Det sätt, hvarpå edra föreställningar bemötas, kommer att sprida betydligt ljus öfver de förhållanden, hvari vi för framtiden kunna vänta att stå till England, och — jag kan tillägga — till alla de mekter, vare sig stora eller små, som kunna blottstäl!as för ett oförmodadt anfall. Det skall likaledes sätta oss i stånd att bedöma huruvida Eng!and, missbrukande den ställning, som dess omåttliga öfverlägsenhet till sjös förlänar det, ärnar för framtiden följa en särskild och afsöndrad politik, utan aktgifvande på sina förpligtelser till andra regeringar: — om det ärnar fritaga sig från alla gemensamma och förenade förbindelser jemte all solidarisk verksamhet, och bemyndiga de stora makterna att, så snart ett tillfälle så erbjuder, icke erkänna någon annan regel emot de svaga och värnlösa, än sitt eget godtycke, icke någon annan rätt än den materiella styrkans.