borttagit de vanställande lånta klädespersedlarne. Flickan betraktade kungen med sina stora ögon. Nig!s hviskade Bellman. Barnet neg så djupt, att den något korta etaminsklädningen släpade i golfvet. Ha! ha! ha! utbrast kungen, lutande sig tillbaka i stolen. mFois de gentilhomme, var jag icke säker på, att Bellman åter hade något spektakel för sig. Säg mig, hvar har din fågel sina vingar ? Hon har tappat dem vid det hon trängde sig ut ur buren, svarade Bellman. Men som ers majeståts vingar äro så beskaffade, att de aldrig kunna falla af, och så jätlestora, att de öfverskygga ett helt konungarike och dertill ett furstendöme, så kommer denna lilla stackars vinglösa fågel för att under de väldiga kungsörnsvingarne söka skydd., Eller, med andra ord, inföll kungen, det är ett stackars barn, som du vill att jag skall förbarma mig öfver. Först vill jag dock veta hvem det tillhör och hvar du kommit öfver det. Bellman berättade nu, så allvarsamt han kunde, ehuru med ett och annat besynnerligt bildspråk, den lilla flickans historia. Då han talat till slut frågade kungen om icke friherrinnan Lohn, veterligt, gjort någon efterfrågan för att komma den försvunna på spåren. Bellman svarade då, att han berättelsevis fått veta, huru besagde fru hållit väsen och bland annat låtit tillsäga i polisen, hvars npitiske chef, öfverståthållaren Liljensparre, redan torde hafva vidtagit alla erforderliga mått och steg till den lilla rymmerskans ertappande. Det vore derföre, menade han, hög tid a finge skydd på högre ort, nemligen så att inga orättvisans domar kunde nå he Och sedan omtalade Bellman för sia högt