Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 2

jag läst om att verlden skall vara så stor ... så stor. Hallman såg ytterst brydd ut. Kexell var rörd. Ingendera af dem visste hvad de skulle säga eller företaga, då Beliman yttrade: Det faller mig något in, go vänner. Få se om icke jag skall kunna skaffa den lilla en beskyddare, och den som duger, ändå. Du menar kanhända, .... ropade Kexell, men tvärtystnade. Kungen? sade den mera dristige Hallman. Riktigt, bror. Jag har lust att anmäla saken för hans majestät. Hans ädelmod förnekar sig icke, och om ... Kort ock godt: jag tar flickan med mig hem till gumman min, som är ofantligt kär i små flickor, men det oaktadt blifvit mor till idel ostyriga pojkar. Du, Hallman, som är ungkarl, kan icke herbergera den lilla, men hos oss kan hon få vara öfver natten. Redan i morgon skall jag aumäla saken på högre ort, ty om fru L. slår larm, kunna vi komma att må illa för det vi skyddat och undanbållit den förlupna. Rätt så, sade Kexell, saken är, anfäkta mig, kinkig, Tack, bror Bellman, yttrade Hallman med ett trofast handslag. Ditt goda bjerta är sig alltid likt, och hvad du förmår på högre ort, det förmår ingen af oss. Emellertid måste vi nu skynda att tömma hvad som är qvar i bålen, ty skulle fru L... få den minsta nys om hvar flickan är, så skulle hon röra upp himmel och jord innan hon finge igen henne, ehuru slad hon i öfrigt kunde vara öfver att bli henne qvilt Emellertid,, inföll Kexel!, kan det icke skada att hon nu får vara litet orolig. Åt lickan, som hon går och står, rusar ut i nörkret och försvinner, kan väl ingifva en sissning om något värre oråd, än det hon verkigen påfunnit, och jag skulle i sanning unna den stygga qvinnan en sömnlös natt; ty jag vet förut huru mycket bon gjort sig förtjent a ett vida större straff. Medan nu den lilla Henriette ånyo fick gå in till köllarmästarfrun, för att sällskepa med