Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 2

qval hon led och föra henne till mera kristligt sinnade menniskor. Beslutet, under flera veckor närdt hos det tolfåriga barnet, skred ändtligen till handling, och det just på den ofvan beskrifna regniga och stormiga oktoberaftonen. Det hade varit eti uppträde af ganska upprörande art i pensionen, hvarvid Henriette mer än någonsin förut blifvit skymfad och misshandlad. Utan vidare besinning och utan att i sin klädsel tillägga något till det, hvarmed hon i skolsalen var försedd — hvilket skulle hafva väckt misstankar och hindrat beslutets utförande — smög den lilla flickan sig ut och begaf sig, sådan hon var, ner på gatan. Skrämseln efter hvad som nys: förefallit och fruktan att bli upphunzen och återförd, lånade henne vingar. Hon visste hvar Hallman bodde, i ett hus på Fredsgatan, och begaf sig dit i fullt springande. Då han ej var hemma, hade städerskan sagt att ban troligen vore att finna på Kastenhoffskällaren, hvarest han plägade tillbringa de flesta aftnar. Detta var nu Henriettes historia i sammandrag. . . Då hon slutat besvara de mångfaldiga, till henne ställda frågorna, eller rättare, då man trodde sig tillräckligt upplyst för att ha reda på sammanhanget, slöt hon sig åter med den hos barn så älskvärda tillförlitligheten till Hallman, som klappade henne och sade: Min lilla söta flicka, du kan vara öfvertygad att jag stall göra allt för att befria dig från din olyekliga belägenhet och försätta dig i en bättre; men till dess jag hunnit anskaffi något passande ställe åt diz, måste du qvarstanna bos friherrinnan Flickan uppgaf ett högt anskri, föll på knä saminanknäppte händerna och ropade: Nej, nej! För Guds barmhertighets skull, för mig icke tillbaka till henne! Hon slår då kbert ihjel mig. Herre Gudlb tillade hon ich vände sitt af tårar öfversköljda anlete till in den ena än den andra a de i rummet inrevarande. Fians det då ingen tillflykt för mig, stackars olyckliga barn?... Och ändå har