Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 2

träffa vår store Gustaf, om icke glad, åtminstone temligen upprymd. Under dessa muntrande betrakteis: vår ryktbare skald utför den breda pan och nalkades, i en af dess a!s ten flicka, i hvilken vi igenkänna vår ii kantskap från gårdagen, Henriette Söderberg, klädd i sin egen, nu torra etaminskiidning, men ånyo omsvept med källarmästarfruns axelkappa. Dertill hade den beskediiga fru Bellman lånat henne en af sina hattar, hvilken väl skyddade mot kölden, men dereuzot på det löjligaste sätt förställde det lilla barnensigtet. Flickan, som, ehuru hunnen tiil den ålder, då barndomens gratie plär försvinna för slynårens otrefliga slamp, eller ock icjliga sträfvan att vara slort fruntimmer, bibehöll, förunderligt nog, all den naiva öppenhe: och konstlöshet, som vanligen tillhör blott den tidigare barndomsåldern. Vid alla menniskor, vare sig hvilka som heist, fästade hon sig utan åtskillnad, såvida de talade vänligt vid henne och visade henne ett uppriktigt deltagande. I följd deraf hade hon ock med ett älskvärdt barnaförtroende redan fästat sig vid Bellman, och det var med en omisskännelig glädje, strålande ur de stora sköna ögonen, som hon skyndsamt ilade emot honom, och det med utsträckta armar, ropande: Nå, så är då hofsektern tillbaka! Hur går det? Får jog komma upp till kungen ? Kunogen träffas icke på slottet; vi måste gå till operen för att få tala med bonom. Kom bara och låt nu se att du är rask och snäll, Om du var hemma hos oss i morse. Du måste sjunga för hans majestät cch dansa den der menuetten, som min hustru tyckte så mychet om. Var bara iate rädd ... kungen är alls icke farlig. Farlig upprepade flickan med utmärkt naivetd, Han är ju en mewmisks, och en god aniska dessutom. För gora menniskor är jag aldrig rädd, bara för elaka menniskor och onda djury 1 (Forts. följer.)