Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 1

Henriette Söderberg var hennes namn och hon hade i fyra år varit i helpension hos friherrinnan Löhn. Före fyra års ålder mindes hon ingenting redigt, men desio flera saker förvirradt och oklart. Hon påminde sig ett ungt blekt fruntimmer och en lång, mörkskäggig herre, som vid den tiden skulle omgifvit henne; men om dessa voro hennes föräldrar visste hon icke. Hvad som dock stod för hennes minne var, att det bleka fruntimret alltid gråtit samt att den mörkskäggige mannen lika ofta svurit och trätt. Här var en lucka i hennes minnen. Hon såg sig dervid i en annan omgifning, der allt var så grannt och lysande. Här var äfven det bleka fruntimret med, men icke den svartskäggige mannen, utan i dess ställe en gammal gubbe. Äfven nu hade den bleka damen ständigt gråtit. — Derefter mindes den lilla, fastän dunkelt, att hon suttit vid den svartsköggige mannens sida och att det hade varit kolmörkt, men förekommit henne som om hon skakats och hört buller. (Förmodligen en förd i täck vagn.) Åter var en lucka i hennes minnen; men nu visste hon dock, att hun icke mera gjort någon flyttning, förrän vid fyllda åtta år, då hon från Djursholms egendom fördes till Stockholm, till friherrinnan L. Det var Djursholms dåvarande egarinna, enkegrefvinnan B..., som betalade pensionsafgiften för Henriette och hos densamma grefvinnan hade hon vistats ifrån sitt fjerde till sitt åttonde år, under hvad förhållande visste ingen, ty flickan kallades Henriette Söderberg och benämnde sin fostermor för grefvinna. Frågade någon efter hennes föräldrar så visste bvarken flickan sjelf eller någon annan att gifva besked. Grefvinnan hade bemött henne med yttersta köld, ja med elt frånstötande förakt. I följd deraf voro icke heller domestikerna milda emot henne, utan tilläto sig en hel hop, som de ej skulle tillåtit sig mot ett barn, som hade haft deras matmoders öra och vågat i förtroende nalkas henne. Ehvru sträng friherri mycken ojexnhet och mn LL. var, och ehuru rättvisa det låg i hen