Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 1

bande vid hals och panna, omknutet med ett någorlunda bredt blått sidenband, hvilket på morgonen prydligt sammanhållit det hela och utgjort en lysande gräns mellan den höga tupån och den tvära, ända till ögonbrynen nedkammade luggen. Genom regnet och ännu mer genom gnuggniogen mot Hallmans grofva syrtut var nu flickans panna bar och skulle, om en konstnär varit närvarande, kunnat bli bedömd såsom idealiskt skön. Afvenså voro de utomordentligt stora ögonen, af en odeciderad färg, ovanigt glänsande och talande, ehuru nu rödgiåtna och skymda af bedröfvelse. För öfrigt funnos i det lilla mörka och på ett besynnerligt sätt förtorkede ansigtet just inga skönhetsdrag, ej heller lofvade gestalten något, ty den var mycket mager och spenslig, helst när man besinner, att flickan fyllt sina tolf år, något som de tre vännerna med undran förnummo, då de trott henne cudsst vara nio. Di nu en hel ring af nyfisna i källarsalen, kr paren, skänkmamselen, ja, sjelfva källarmästaren inberöknad, samlade sig omkring gruppen af våra fyra bekanta, påfann Kexell något, som han oförmärkt hviskade i örat på både Hallman och Bellman, hvarefter värden drogs med i förtroendet Detta hade till påföljd, att de tre vännerna red barnet förfogade sig till ett exskildt rum, dit bålen genast inbars, och der källarmäösavevs fru, sjelf mor och ömkande sig öfver den på villspår komns lilla flickan, med mycken buldbet tog vård om henne, och ledde henne in i ett annat rum, derifrån hon svart åter utträdde Ull de tre poeterna, omklädd i en nigot för lång kläödning, som hon fått låna, och för öfrigt insvept i en väl stoppad, så kallad axelkappa af svart sidan, som på den tiden brukades. Detta plagg motsvarade ungeför nutidens mantiljer, men var gemenligen nera beräkradt såsom ytterplagg, försedt med betydlig stoppning och icke sällan bebrämadt. Efter alt nu hafva förtärt en värmande dryck, befann den lilla sig vid så godt mod, att hon redigt kunde besvara alla frågor.