Aftonbladet – 19 mars 1850, sida 1

mig och visat sig så glad, hvar gång hon fått se mig. Säkert har der varit något spektakel, nu igen, hvilket ej är sällsynt, och hon tror mig om att kunna ställa det tillrätta. Friherrinnan Lohn yttrade; Kexell. Ja, så... jag vet. Det är den der barska pensionsfrun i Stora Wattugränd; hon heter Pechlin sjelf och är syster till gubben på Blasiiholmen., Alldeles!... till den gamle räfvenx, bifogade Bellman. ) Om brodern är en räf, så är systern deremet en björninna, inföll Hallman. Hon behandlar barnen icke blott strängt, utan äfven orättvist och oftast grymt. Särdeles tycker jag mig bafva märkt, att denna lilla fått vara souffre-douleur på sednare tiden.n Den beskedlige Hallman, som var en from menniska och framförallt mycket barnkär, lyftade nu flickan på sitt knä och uppmanade benne, i de vänligaste ordalag, att redigt berätta hvad som händt. Men hon ideligen gret och snyftade, så att det dröjde temligen länge, innan bon förmådde göra sig tydlig. Anblicken af detta barn väckte i sanning medlidande, ty, ehuru icke egentligen dåligt klädd, var hon dock så tunnklädd, såsom ingen vid den årstiden och i ett -ådant väder plägar vara, då man begifver sig utomhus. Klädningen, af ett då brukligt glänsande ylletyg, kallad: Etamine, hade korta ärmar och var djupt urringad både på bröstet och på ryggen, medan den gick högt upp på axlarna. Ingen halsduk var kastad öfver halsen, hvilken, i likhet med de nakna armarna, var blåftusen och våt af regnet. Till öfverplagg syntes intet spår, ej heller till hufvudbonad, utan hängde det genomblötta håret, som enligt den tidens besynnerliga mod, af små flickor brukades halflångt, lockigt och friseradt, nu tofvigt fastklib) Den på sin tid så i ropet varande pensionsfrun, som lefde ända till 4820:talet, var egentligen enkemajsrska, men var född friherrinna Pechlin och köttslig syster till den sedermera i kungamorde: delaktige, ehuru aldrig öfverbevisade, general Pochlin, detta original af slughet och ränkfullhet.