Aftonbladet – 18 mars 1850, sida 2

den tjocka röken. För öfrigt hördes svordomar och skratt, rullandet af tärningar och smällar af kort, som trumfades i bordet, hvarjemte ångan af punsch och andra starka drycker gjorde den redan alltför tunga atmosferen nästan outhärdligt tryckande. Våra tre vänner satte sig vid ett litet bord, det enda som stod ledigt. MHattarne lades på stolar och armbågarna på bordet. Man väntade att Bellman skulle ropa på kyparen; men — det skedde icke. Ändtligen nalkades denne och frågade hvad herrarne befallte, : Bellman teg. Kexell och Hallman sågo förvånade på hvarandra. Vid Bacchi skögg och Fröjas halsband!ropade den sednare; har du mistat målet, bror Bellman ? Den tilltalade svarade ej ett ord, men började att med knogarna trumma på bordet, samt i och med detsamma ur strupen framtrolla toner, sköna, milda och sorgligt genomgripande; toner, som, långt ifrån att likna dem af en menniskoröst, snarare härmade-ett underbart mildt adagio, på orgeln framlockadt.af den odödlige Olof Ahlströms händer. fer mel a De båda vännerna lyssnade med välbehag till detta slags musik. Kyparen, som tycktes vara van dervid, återgick till sina sysslor. Men ett Par af de förut innevarande gästerna ställde frågor till värden, som stod vid sin skänk, under det att allesammans reste sig upp och tittade åt det håll, hvarifrån tonerna kommo. Det är Bellmano, yttrade källarmästarn, helt lugnt. Ja, sån. Och man återtog sina kort och tärningar. Broder Hallman... och du, broder Kexellv yttrade Bellman i nästa ögonblick till sina vänner. Då jag pyss proponerade, att vi skulle gå in bär, hade jag glömt att min kassa är läns. När jag erinrade mig det, sade jag at jag nödgades handla stort — kunghgt. För. stod ni mig icke? Meningen var, att jag lof vade rundt, liksom de stora och kungliga, fö!