Aftonbladet – 18 mars 1850, sida 1

ut, när den blir färdig, och der detta för sju år sedan fulländade tempel åt Thalia och Melpomene, som ... Som har ondt i bene, afbröt en af följeslagarne, leende. Tyst! ropade den tredje med en tillrättavisande : min; Bellman är i afton sentimentalt stämd; vi få icke störa honom., Åt Thalia och Melpomene,, återtog skalden, som ej låtit störa sig; detta tempel åt Patriis Musis, denna snillekonungens herrligaste skapelse — och ... ; Ja, nog gör detta mera nytta nu, än då det hette rätt och slätt Ekebladska huset, inföll åter den af Bellmans följeslagare, som först talat och som tycktes ha svårt för att tiga en stund. Om någon har skäl att prisa den kungliga teatern, så är det visserligen jag, ty min komedi, som jag hade lyckan att för tre år sedan få uppförd, var för mig en god inkomstkälla.n Den som så talade var en man med ett ytterst jovialiskt utseende, alltid lätt och glad, ehuru han för länge, länge sedan lemnat unglomens rosengård bakom sig, ja — vi våga säga, älven mannaålderns törnbesådda stigar, ty han var närmare sextio år och kunde sålunda snart göra skäl för det föga smickrande och lika litet efterlängtade namnet gubbe. Emedlertid följdes han, liksom Bellman, hvars nästan oskiljaktiga stallbroder han var, ständigt af denna sorglöshet och — man skulle nästan kunna säga omedvetenhet af en kommande dag, som karakteriserade de flesta svenska poeter under Gustaf III:s lysande, ehuru ättsinniga tidehvarf. Mannen, som vi sålunda skildrat, var sekreeraren i bergskollegium Carl Israel Hallman,! örfattare till Korpral Ölbom, en skrift, som vå den tiden gjorde stort uppseende, emedan len i såg hög grad uppfyllde sin bestämmelse, tt vara parodi. Sjelfve grefve Creutz, förfataren till den ljufva elegi, hvarpå korpral ÖlOm) var en så mästerlig parodi, lärer hafva ttrat sig heldre vilja vara parodiens, än elesiens författare.