Aftonbladet – 18 mars 1850, sida 1

godt att betjena sig. Hvad vore det för nöd att vara ute i regn och snö, om man hade ett så lätt tak att spänna upp öfver hufvudet? — skulle de säkerligen hafva utropat der de med sina otroligt både tunga och stora regnskärmar af gult nankin eller grön vaxduk stånkande vandrade gatan framåt. Men, liksom det i våra dagar finnes folk, som, vare sig af liknöjdhet, brist, filosofi, eller hvilken orsak som heldst, sätta sig öfver att sätta något öfver sig, eller, med andra ord, icke bry sig om att bära paraply, så såg man, äfven på den afton vi omtala, flere sådana. Bland dessa, som antingen icke voro nog ordentliga, för att vara rädda om kläder, eller nog rangerade, för att kunna skaffa sig ett sådant der familjetak, som mamsell Bremer kallar det, syntes trenne herrar, t.fall man egnade dem någon särskild. uppmärksamhet, temligen skilja sig från den allmänna, hopen. Om man ock åsidosätter att de — synnerligast en ibland dem — voro temligen allmänt kända till: utseendet, så skulle dock äfven den, som aldrig sett dem förr, så vida han var någorlunda fysionomist, kunnat säga:-Jag slår vad att desse äro poeter, alla trel, : De tre herrarne, som alla voro klädda i långa, något luggslitna syrtuter, samt svarta regarnss rumpor och skor med spännen, (en högst menlig fotbeklädnad om hösten på de smutsiga gatorna) höllo hvarandra under armen och samtalade temligen högt. Men, fastän deras samtal denna gång var långt ifrån lättsinnigt, eller ens muntert, röjde likväl både deras gång och tonen i deras röster, samt vissa egna drag i deras anleten, dock kanske aldramest. det föga vårdade i deras klädsel, att de voro söner af Apollo, de der icke utan mycken frukt på sig lämpat hvad Schiller säger i sitt vackra poem Jordens Delning, nemligen att poeten, som ej erhållit någon af denna verldens solidare födkrokar, ständigt är välkommen i Jupiters himmel, der fantasiens nektar och ambrosia ersätta den brist han här stundom nödgas lida på mat och dryck, och der de milda flägtarna från Parnassens evigt