us af trä alldeles nedbrunno. Klockan emellan 4—35 å morgonen var elden så till vida släckt, att ingen! idare fara var att frukta. Vid härom i dag hållet förhör upplystes det, att n hemslagtare vid namn Lindqvist, som för några lagar sedan inflyttat uti ett rum på nedra botten oredvid minuthandlaren Bergs bodlägenhet, först vareblifvit elden uti ett nästintill hans eget rum varande kallrum, bredvid hvilket en vedbod finnes. Han berättade derom sjelf följande: Jag hade gått ill hvila kl. 7 på aftonen. KI. omkring 42 på nat.en vaknade jag och varseblef då eldsken mellan dörrspringorne till kallrummet. Förvånad deröfver och början troende att tjufvar möjligen brutit sig in, uppsteg jag och smög mig till dörren för att lyssna, men fick då höra ett sprakande af eld såsom utien ugn. Förskräckt sprang jag ut i blotta linnet och bultade på dörrarne och luckorne till hr Mobergs boningsrum, hvilken, jemte öfriga i huset boende personer, genast utkommo på mina rop, att elden var lös. Huruvida elden ifrån början uppkommit ifrån kallrummet, der jag varseblef den, eller från den nästintill liggande vedboden, kan jag icke uppys. Ingen annan kunde angående eldens uppkomst lemna några upplysningar. Eld hade icke varit uppgjord uti någon kakelugn i grannskapet så sent, att man derifrån kunde härleda eldens uppkomst. Hr Mobergs egendom är brandförsäkrad till 9500 rdr och lumphandlaren Wickholms till 400 rdr bko. Under sjelfva eldsvådan, eller i början deraf, hade ett större slagsmål uppstått mellan sillpackare och den till elden kommenderade patrullen af stadsmilitären. Såsom det berättas, skola några bättre personer varit upphofvet till och deltagit i slagsmålet, dervid sergeanten Jurling skall hafva blifvit illa tilltygad. Denna händelse blir emellertid föremål för särskild undersökning. Följden af alt spå i kaffe. Inom Långhunira härad af Stockholms län har sedan flera år tillbaka kringvandrat en gammal Dalkulla, om hvilken man för öfrigt icke känt någonting vidare än att hon hetat Greta, och haft till lefnadsfång den ädla konsten att spå i kaffe. Emellertid skedde för någon tid tillbaka en temligen betydlig penningestöld hos bonden Matts Hansson i Nyby by af Kårsta socken, och då Greta kort derefter kom på besök, var ingenting naturligare än att man vände sig till henne för att få reda på tjufven. Kaffepannan blef alltså genast påsatt, och, efter att hafva tömt den ljufva nektarn, förklarade Greta, under åtskilliga korstecken och funderingar, ett tjufven icke var någon annan än Matts Hanssons egen måg, bonden Jan Andersson i Kålsta, Näs1una socken. Man stod icke litet förvånad öfver detta meddelande, hvilket snart spridde sig likt en löpeld kring hela orten, och då det slutligen äfven hann fram till Jan Andersson, blef han alldeles ursinnig och begaf sig, åtföljd af sin svåger drängen Matts Mattsson, genast å väg i en släda att taga rätt på Greta. Efter nära två dagars fåfängt sökande från by till by, träffades hon också slutligen i Rolsta inom Frösunda socken, der de båda svågrarne genast började att på det förfärligaste misshandla henne och. efter hvad flere personer upplyst, bundo opp hennes kläder, och derefter piskade henne å bara kroppen med både käppar och ris, tills hon omsider uppgaf, att hon af annan person erfarit ryktet att Jan Andersson begått stöl. den; hvarpå de satte henne emellan sig i åkdonet och förde henne från ställe till ställe, för att såmedelst spana ryktet till dess första upphofsman. Mer emedlertid hade de under färden flera gånger så våldsamt knuffat henne för bröstet med armbågarne att den arma enniskan slutligen fick en stark blod spottning, samt vid ankomsten till Salby måste qvar: lemnas och der äfled, efter några dagars förlopp, så: som vederbörande läkare intygat, af inflammation : bröstet, uppkommen genom yttre våld. Vid ransakning inför Långhundra häradsrätt sist! lördag, avgående detta ohyggliga dråp, blefvo både svågrarne häktade, och sitta för närvarande i cell i nya länsfängelset. Ur Folkets Röst.)